Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’238
Så suckar han, och plötsligt hör
En stamma klagande i natten:
"Jag törstar, Axel, gif mig vatten,
Och tag mitt afsked, förrn jag dör."
Vid denna röst, den välbekanta,
Han störtar fram bland klippor branta
Och ser — en okänd yngling, stödd
Mot berget, sårad och förblödd.
Men månen går nr moln, och lyser
På bleka anletsdrag: då ryser,
Då skriker han med fasans ton:
"O Herre Jesus, det är hon!"
Ack! det var hon. Med kufvad smärta
Hon hviskar, med en röst så matt:
"Godafton, Axel, nej godnatt,
Ty döden sitter vid mitt hjerta.
Spörç icke, hvad mig hit har fört,
Min kärlek blott har mig förfört.
Ack! när den långa natten skymmer,
Och menskan står vid grafvens dorr,
Hur annorlunda då än förr
Syns lifvet och dess små bekymmer,
Och blott en kärlek skön som vår
Tas med, när man till himlen går.
Den ed du svor jag ville veta,
Nu skall jag den bland stjernor leta,
Der står hon skrifven, jag skall sa
Din oskuld lika klar som de. —
Jag vet, jag handlat oförsigtigt,
Jag vet, du sörjer mig upprigtigt;
Förlåt mig, för min kärleks skull,
Hvar tår, du fäller på min mull.
Jag har ej bror, ej far, ej moder,
Du var mig far och mor och broder,
Du var mig allt — o Axel, svär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
