Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Hans dotters öde skulle der bestämmas.
Hur många böner har det kostat mig,
Hur många tårar, räknade af Freja,
Att smälta hatets is kring Frithiofs hjerta,
Och locka löftet från den stoltes mund,
Att åter b|uda handen- till försoning!
Ack! mannen är dock hård, och for sin ära
(Så kallar han sin stolthet) räknar han
Ej just så noga, om han skulle krossa
Ett troget hjerta mera eller mindre*
Den arma qvinnan, sluten till hans bröst,
Är som en mossväxt, blommande på klippan
Med bleka färger: blott tiied möda håller
Den obemärkta sig vid hällen fast,
Och hennes näring äro nattens tårar.
I går alltså blef då mitt öde afgjordt,
Och aftonsolen har .gått ner deröfver.
Men Frithiof kommer ej! De bleka stjernor,
En efter annan, slockna och försvinna,
Och med hvarende utaf dem som släcks,
Går en förhoppning i mitt bröst till grafven.
Dock, hvarför också hoppas? Valhalls Gudar
Ej älska mig, jag har förtörnat dem.
Den höge Balder, i hvars skygd jag vistas,
Är förolämpad, ty en mensklig kärlek
Är icke helig nog för Gudars blickar;
Och jordens glädje får ej våga sig
Inunder hvalfven, der de allvarsamma,
De höga makter ha sin bouing fast —
Och likafullt, hvad är mitt fel, hvi vredgas
Den fromme Guden öfver jungfruns kärlek?
Är han ej ren, som Urdas blanka våg,
Ej oskuldsfull, som Gefions morgondrömmar ?
Den höga solen vänder icke bort
Från tvenne älskande sitt rena öga;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
