Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Och solen släcks, och aftonvinden lnllar
För jordens barn sin vaggsång utur skyn,
Och aftonrodnan körer opp och rullar
Med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, öfver blåa kullar
Hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt öfver vestervågor
En bild framsusande i guld och lågor.
En hägring kalla vi det himlens under
(I Valhall klingar hennes namn mer skönt),
Hon sväfvar sakta öfver Balders lunder,
En gyllne krona på en grund af grönt.
Det skimrar öfver, och det skimrar under,
M«d sällsam glans ej förr af menskor rönt
Till slut hon stadnar, sjunkande till jorden,
Der templet stått, nu sjelf ett tempel vorden.
En bild af Brejdablick, den höga muren
Stod silfverblank på klippans brant och sken.
Af djupblått stål hvar pelare var skuren,
Och altaret utaf en ädelsten;
Och dömen hängde, som af andar buren,
En vinterhimmel, stjerneklar och ren,
Och högt deri, med himmelsblåa skrudar,
Med gyllne kronor, suto Valhalls Gudar.
Och se, på runbeskrifna sköldar stödda,
De höga Nornor .uti dörren stå:
Tre rosenknoppar i en urna födda,
Allvarliga, men tjusande ändå.
Och ürda pekar tyst på det förödda,
Det nya templet pekar Skulda på!
Och bäst som Frithiof nu sig sausa hunnit,
Och gläds och undrar, så är allt försvunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
