Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn.
Till Asar blotar hopen, leder gångarn fram,
Gullsadlad, purpurbetslad, för att offras dem.
Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod
Är morgonrodnan till en hvar försoningsdag.
Men tecknet är ej saken, det försonar ej;
Hvad sjelf du brutit, gäldar ingen ann för dig.
De döda sonas vid Allfaders gudabarm,
Den lefvandes försoning är i eget bröst.
Ett offer vet jag, som är Gudarna mer kärt
Än rök af offerbollar, det är offret af
Ditt eget hjertas vilda hat, din egen hämd.
Kan du ej döfva deras klingor, kan du ej
Förlåta, yngling, hvad vill du i Balders hus?
Hvad mente du med templet, som du reste här?
Med sten försonas Balder ej; försoning bor
Här nere, som deruppe, blott der friden bor.
Försonas med din fiende och med dig sjelf,
Då är du ock försonad med ljuslockig Gud. —
1 Södern talas om en Balder, jungfruns son,
Sänd af Allfader att förklara runorna
På Nornors svarta sköldrand, outtydda än.
Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,
Och oskuld satt sora dufva på hans silfverhjelm.
From lefde han och lärde, dog han och förlät,
Och under fjerran palmer slår hans graf i ljus.
Hans lara, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,
Försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand,
Och bygger fridens rike på försonad jord.
Jag känner ej den läran rätt, men duukelt dock
I mina bättre stunder har jag anat den;
Hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt.
En gång, det vet jag, kommer hon och hviftar lätt
De hvita dufvovingar öfver Nordens berg.
Men ingen Nord är längre till för oss den dag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
