Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Vi apa åskan, kunna vapen smida,
Men ej det mod, som emot faran ler.
För lyckan krypande vi slåss om brödet.
Han upprätt stod och brottades med ödet.
Och föll han äfven — ej han hördes qvida,
Han tåligt drog hvad lag som menskan fått1
Med fåfäng suck han bad ej plågan bida.
Han tiggde ej om lifvets usla lott.
Med färdigt mod att lyda och att strida,
Han böd ett stålsatt bröst mot lyckans skott.
Allt kan dess nyck förta och allt beskära,
Ej makt att lefva fri, och dö med ära.
Af dessa dygder fordom Manhem nämdes,
Ty det var Fosterland för manlig dygd.
Vid blotta namnet vekligheten skrämdes,
Och kände rodnande sin egen blygd.
Här, der ur klippans hällar jernet tämdes,
Hon grundades, den evigt fria bygd;
Och när åt bojan folken tycks sig lemna,
Då kommo Nordens söner att dem hämna.
Så tänkte man i våra fäders dagar.
Du är försvunnen, tid af dygd och makt!
Hvad mer, om Tysklands lärdom oss behagar,
Och Gallien kläder oss med lust och prakt,
Och Indiens krydda våra rätter lagar,
Om lika många band de på oss lagt?
Hvad mer, om tusen skatter till oss hvälfva,
Och vi då äga allt och ej oss sjelfva!
Och Nordens son Europas flärd församlar,
Och känner allt, men ej att vara fri:
Af ljus ej ser, af idel visdom famlar,
Tills lust och maklighet hans herrar bli;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
