Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
Blixtrar Gudomens sköld: vid din fot i kedjor de ligga
Alla, som vågat att trotsa din makt: för ditt svärd, dina åskor
Bäfvar det stolta Byzanz och korset och kejsaretroneu.
Sist, när till himlen en gång, att öka Gudarnas samqväm,
Undan ditt trogna folks tårduggande blickar, Du stigit,
Skall i ett tempel din tron, i evigt brinnande offer
Slavernas vördnad och tro sig byta, samt gyldene harpor
Klinga i rullande sekler ditt lof, förgudade Hjelte!"
É
Detta Bojaren. Och nu med sörjande stämma Monarken:
ulwan! hör upp att prisa mig säll: de himmelske endast
Sälle må nämnas: i ro ur evigt brusande kalkar
Diicka de gudom och sef, med liknöjd öga, i tidens
Elf, huru år och sekler och folk ocb ätter försvinna.
Upp öfver stjernorna sällheten bor, om dess väsende finnes;
Men förbannelsens hem är den hafomgördlade jorden.
Menniskans glödande själ, en gnista från ljusare rymder
Irrar i lifvets natt, från sitt höga, sitt himmelska ursprung
Ständigt allt längre bort, och slocknar omsider förlorad.
Alle, fast purpurns drägt och magtens krona vi bära,
Fast med vår träldomssvett vi fremmande tegar befukta,
Böjas suckande dock i samma ödes demant-ok.
Nakne och utan värn, med tårade blickar vi helsa
Dagens qväljande sken; genom lifvets törniga dalar
Gå vi med blödande steg, af sorgerna följde, och digna
Sist i en nattfull graf, och sofva den eviga sömnen.
O! det är rysligt att kasta sin blick i förruttnelsens boning!
Harpor och skimrande bägare der omklinga ej segrarn:
Aldrig en kyssande mö till njutning den multnande kallar,
Aldrig basunernas skri, af härmande klippor besvaradt,
Ropar till kamp och seger den djuptinslumrade hjelten.
Ångest betager min själ, så ofta på menniskolifvets
Sorgliga lott jag tänker och ödets nattliga gåta.
Dock ej tysta jag kan de qväljande frågor, som Auden
Evigt sig gör. Ej blot i nattens ödsliga timmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
