Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
Intill ditt sköte snart, o snart mig slut.
Jag vet, hos dig ej blommar någon lager,
Och lnst till lagrar icke dit mig drager ;
Jag har ej rum för dem, jag fått förut.
Släck blott med mörker mina tankars svindel,
Nog har jag tänkt: för mycket har jag hört:
Och lös, så fort du kan, den trånga bindel,
Som lifvets små Pygméer kring mig snört.
I djupet vill jag tåligt se’n förbida,
Om äfven griften har sin ljusa sida.
Den, som har skapat verk för evigheten,
En verld af hjeltar upp ur stoftet väckt,
Som vakat dag och natt för menskligheten,
Vidskepelsens och mörkrets spira bräckt,
Som segrande gick fram i solens länder,
Fick tempel på den gamla Nilens stränder,
Och hette Kebir eller Eldens Far —
Som sedan sett ett ögonblick förstöra
Sitt Pantheon, som nära fullbyggt var,
Förskingra, trampa ned, till intet göra
Sin hjelteverld, sin prakt, sin härlighet:
Den högste Vise svare, om han vet,
Hvad den bör tro om lifvets evigbet.
Men om det varar än på Stygens stränder,
Och själens malm ånyo glödgas het,
Förmodar jag, att ödets Herre sänder
Min ande ut att styra en comet.
Då skall han gå som här sin egen bana,
Och ingen astronom förmå att ana,
Hvar han är hemma, hvad som är Hans kall,
Hvarfrån han kommer, och hvarthän han skall;
Men kommande och gående densamma,
Af seklerna han kännes på sin ßammaV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
