Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Förskräckt den store Astronomen såg
Sin vanmagt och den rysliga förstöring,
Som var hans vanmakts verk. Hans hjerta brann
Af qval.och fruktan, blygsel och af ånger.
För hvarje gång som en planet försmälte,
Och hvaije gång en månes kula sprang
Med återkastadt dån kring gränslös rymd,
Han led en dubbel död. — Nu föll en stråle
Till jorden ned, men långsamt.
Stjernetydarn
Sönk ned på knä och bad: uNaturens Herre!
^Barmhertighet! O, jag är intet — intet —
^Barmhertighet för verldarne i rymden!
^Barmhertighet för jorden och för mig/’
Dä slöt sig en regnbåge omkring solen,
Och i dess strålar gingo upp och neder
Snöhvita Englar vänligt hand i hand.
Men utur solens medelpunkt blef synlig
En ljus gestalt, till bilden lik en yngling,
I fägring skönare än hvad Johannes
Som skönast känt och allt hvad Plato tänkt.
Till stjerneskådarn, som med böjda knän
Afbidade sin sista dom och verldens,
Med himmelsk stämma talade han så:
uBefall ej solen gå: hon vandrar ej
uOmkring ett stoft, ett solgrand såsom jorden.
uEj Sanningens och Ljusets höga Sol
uKring dina tankars medelpunkt sig vrider;
JSfen om du vis vill varda, menska! låt
uDitt tanksystem kring Sanningen sig hvälfva,
uSom verldarna omkring naturens sol,
«Till dess en gång de blifva ett med henne,
uOch allt blir Ljus och Frid."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
