Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
Spenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena,
Ömsom den andra försökte jag då; förgäfves; en — droppe
Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare, blod blott
Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af- stäfvan.
Hasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt,
Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd, med ett yxhugg
Slog jag det sönder, och svart flög. barken ur remnorna kringspridd.
Bitarne förde jag fram till min hustru: se der, hvad oss lemnats,
Sade jag, ät och mätta ditt barn. Ett stycke hon mottog,
Vände det tigande kring i sin hand, såg på det, och tryckte
Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven.
Skidor tog jag pä föttren i hast och for till min granne,
Han, som bodde mig närmast, en pipas väg, då man skyndat;
Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd,
Gaf ban det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade.
Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen,
Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klagan
Mötte mig der, in gick jag och såg af barnen de tvenne
Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena
Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet;
Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd
Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon.
Så var det ute med allt, och förödt var det herrliga Kangas.
Händerna sträckte jag upp mot himlen, och fattade sedan
Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig
Drog jag, och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.
Tiden läkte dock sorgen, och nu, i främmande gårdar,
Blomstra de älskande barnen på nytt; men sjelf, med förnöjsamt
Sinne, begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan,
Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger.
Missvext drabbade landet; i socknarna saknades föda,
Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tänkt*,
Finns ett rikare folk med fetara åkrar och ägor.
Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
