Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
När de der på höet satt sig neder,
Började Zigeuarn Adolf tala:
uNå, i sanning mina trogna vänner,
Många hårda dar jag genomlefyat,
Aldrig .har jag svultit dock så länge.
Vore jag till mina fötter ledig,
Mat jag hade skaffat längesedan;
Nu i ödemarken kring vi irrat,
Glade, om ett bär, en droppe vatten
För vår värsta törst och hunger funnits.
Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka,
Ej för din skull, ej för min jag sörjer
Så, som för vår gode, sjuke broder!"
Så han sade; och hans maka svarte:
uLåt ej slikt ditt stora hjerta ängsla;
Vill du dröja här i natt, o herre,
Skall mitt bröst vår sjuka broder nära."
Talte så, och, efter lemnadt bifall,
Mot den hungertärde svage lutad, •
Bjöd hon moderlig den bruua barmen.
Och när äfven denna natt förlidet,
Och på topparna af skog och fjällar
Höstens sol sin första rodnad spridde,
Väcktes förarn styrkt af sömn och föda,
Steg ifrån sin stråbädd upp och sade:
ttNu, min vän och gode broder Adolf,
Vill jag gå och söka menskor åter,
Att oss skaffa mat, i fall jag mägtar.
Om jag följer spången genom skogen,
Hinner jag till middan väl ett hemman,
Och är här i qväll med mat tillbaka.
Ingen, om ban här i nejden ser mig,
Skall åt förarn Anton neka bistånd,"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
