Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Han trivdes inte vid att leva »i njugga och långa år,
som väva av gråa garn mitt öde». Men han hittade
inte människor att intressera sig för ikring sig. Det
var för litet av idealitet i samtidens liv. Vad han
längtade efter var »norrmännens och finnarnes natio-
nella idealitet, om icke en ännu bredare — en sådan
fulltonig och klockklar idealitet, då luften sjunger över
landet och man väntar att var hustru skall föda en
Messias». En dylik stämning frågar inte efter små
och enstaka människoöden. I motsats mot nästan alla
andra i sitt släktled har Heidenstam då det gäller
stora ting något hårt, något kallt i sin natur, som er-
inrar om det obekymrade hos stora och förödande
krigare. I »Natten» heter det:
Jag står den åldern nära,
då ingen människorna mer
kan älska eller ära.
Den lärdom sist dock var bär hem
att Kains barn ej akta.
Mot det, som högre är än dem,
mitt hjärta öppnas sakta.
Det var ett drag av svensk abstrakt etik hos ho-
nom, att till gudinna kora rättfärdigheten, »som är
tillvarons mål och därför för mer än människorna
själva» — ett ord som han upprepar i annan form i
»Inbillningens logik» om poeten Ignotus: »han kunde
icke älska människorna, ty han älskade rättfärdighe-
ten; han älskade det som var mer än människorna».
Det är denna rättfärdighetskänsla, som bär »Karoli-
nerna» och som mer än något annat gjort dessa tretti-
fyra berättelser till ett verk fullt av egenart och storhet.
Hans hjälte är inte Karl själv, och endast oegent-
ligt talat det svenska folket. Vad han förhärligat —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
