Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Literära notiser.
»Språket, dess lif och ursprung», är titeln på. en af docenten Karl
Ljungstedt nyligen utgifven broskyr (30:nde häftet af studentföreningen
Verdandis småskrifter, Stockholm, Alb. Bonnier 1891. Kr. 0:20). Till denna lilla
intressanta skrift vilja vi hänvisa en hvar, som hyser intresse för språkfrågor.
Ehuru vi ej kunna bedöma dess innehåll ur språkvetenskaplig synpunkt, äro
vi dock övertygade, att den framställer denna vetenskaps nyare resultater,
såvidt dessa ligga inom eller beröra det ämne, den vill afhandla. Mången
fördom äfven i annat afseende kan den moderna språkvetenskapen skingra. Och
väl kan det sägas, att den varit en mäktig häfstång mot ett föreställningssätt,
som ansett tillvarons värde bestå i dess inneslutande i fixa, abstrakta
kategorier. Det kan förefalla underligt, att just språket skulle blifva valplatsen, där
en god del af striden utkämpats, men så är det i själfva verket. Den under
olika generationer rådande uppfattningen af språket afspeglar i mycket deras
olika uppfattningar af människolifvet, hvilket ju ej är så underligt, då språket
inom detta spelar en så viktig roll som den att vara det för andra begripliga
uttrycket för den enskildes själslif. Följ t. ex. de senaste generationernas språk
och deras uppfattning af språkriktighet — ock man känner en god del af
deras inre historia. Förklaringen är ock lätt funnen. Såsom människan är
bunden äfven i sitt själslif vid samlifvet med sina likar, så är hon ock bunden vid
detta samlifs väsentliga medel. Men hon kan öfverskatta medlets betydelse.
Medlet för tankens öfverlåtande till andra kan för henne usurpera tankens
egen plats. Tankens språkliga uttryck kan blifva identiskt med tanken själf.
Så har skett och så sker mångfaldiga gånger. Men förf. ådagalägger på ett
öfvertygande sätt det skefva i ett dylikt åskådningssätt genom att visa, att
språket har en annan utveckling och följer andra lagar än de logiska.
Beträffande språkets ursprung, så vill författaren härleda det ur djurens
läten, och intet synes oss vara att däremot invända. Man har ock sagt, att
de människolika aporna blifvit människan efter just därföre, att de saknat
hennes röstresurser, hvilka däremot kanske egas af andra djur, som i öfrigt äro
dessa apor underlägsna. Emellertid skall enligt förf. härmed vara »ådagalagt,
att människan blott till graden, ej till arten skiljer sig från djuren, och att
hon blott är ett i hög grad utvecklat djur». Hvad menar förf. egentligen,
när han använder dessa urmodiga fraser? Människan är blott till graden skild
från djuren! Och djuren inter se? En häst är blott till graden, ej till arten,
skild från en gädda. Detta vore ett påstående, så befängdt, att man snarare
skrattar däråt än gör det till föremål för ett allvarligt svaromål. Men gäller
det människan och ostronet, så skulle saken mellan tänkande män på allvar
kunna debatteras!
Också skulle språkvetenskapen bevisa, att människan ej är något annat än
ett högt begåfvadt djur. Ja, för oss må hon gärna vara detta, det kvittar
oss lika, om man säger så eller man säger, att djuret är en outvecklad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0199.html
