Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju längre timmarna ledo, desto vackrare blef det.
Majnattens skymning vek sakta för en ton af ljus,
som bebådade solen. Småningom steg en svag,
skär strimma på himmeln i öster, trängde igenom
de mörka tallarna på krönet kring vattenborgen
och speglade sig i Tölövikens klarhet. Staden
tycktes så ofantligt stor, där den låg med tak vid
tak och skorsten vid skorsten, lyftande
Nikolai-kyrkans väldiga kupol högt mot himlen ., . Från
sjöpaviljongen vid Kaisaniemi hördes sång: »Våra
dagar må-ålar hoppet med dess strålar» — man
kunde just jämt urskilja den klangfulla höga
tenoren —, det var våstfinnarna, som där firade sina
nya studenter. De trädde ut på sin balkong, och
man viftade med mössorna och hälsade hvarandra
i sång, som drog bort öfver vattnet, knappt hörbar
mer, när den nådde till andra stranden.
Daniel stod med Kuno lutad mot räcket i ett
hörn af verandan. Allt detta, talet, stämningen
där inne, den underbara nattens skönhet, hade
upprört honom så, att han med möda höll tårarna
tillbaka.
— Han hade rätt, doktorn som talade, sade
han slutligen till Kuno, detta är den skönaste dagen
i mitt lif. Och aldrig kunde jag ana att det fanns
någonting så vackert som detta...
Det knackades i bålen därinne... ett tal för
hembygden, på finska, af en gammal
afdelnings-medlem, som uttryckte sig mycket entusiastiskt,
men höll på för länge. Några af grupperna på
verandan hade icke låtit störa sig . . . de äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
