Syndikalismen / 1925: (dec) ; Årg. 1(1926) / 6 (1926) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fackföreningsrörelsen i Italien under fascismen.

——

Av Armando Borghi.

——

DET ÄR GANSKA SVÅRT ATT FÖR-
klara fascisternas, eller rättare
stats-fascismens förhållande till
faekorganisa-tionerna.

Yi ha vid annat tillfälle sagt, att
fascismen ar ett kaos av idéer utan begynnelse
och slut, utan hållnittg, utan egen fysionomi.

Man kan vara förvissad om, att om
fascismen kommit ett tjugotal år tidigare tili
Italien, så hade den utan någon som helst
återhållsamhet undertryckt de fackliga
organisationerna. Men efter kriget, efter ett
kvarts sekel av facklig kamp och
utveckling och efter uppkomsten av en
storindustri har ett oförbehållsamt
undertryckande av fackföreningarna blivit en omöjlighet.

Jag påstår ieke, att det skulle vara
omöjligt att undertrycka dem med våld. Med
våld kan man för en tid undertrycka allt.
Men det finns funktioner, som blivit sa
oundgängliga för ’det sociala livet, att det
är bätré att avlösa dem än att undertrycka
dem.

Under sin första tid kämpade fascismen
för att förstöra de röda fackföreningarna,
men samtidigt strävade, den efter att
upprätta ”nationella-t fackföreningar. Men
efter att ha erövrat makten har den sökt att
genom tvångsbud från regeringen
åstadkomma ett samarbete mellan klasserna.
Tvångsbud såväl tor arbetarna som
arbets-giväJna.

Man måste emellertid slå fast, att trots
alla de ansträngningar den ”stråtrövande”
fascismen gjort,; såväl före som efter
upprättandet av den fascistiska regeringen, i
syfte att?t51ii»tetgöra de fackorganisationer
av skildå riktningar, som existera i
Italien (reformistiska och syndikalistiska), så

har man do ek ieke lyckats att fullständigt
krossa dem.

Under sin första tid sökte fascismen
tvinga arbetsköparna att inskriva sig i ”les
eorporazioni”, vilka sammanslutningar
skulle sammansättas dels av arbetarnas
fackföreningar, dels av arbetsköparnas
organisationer; inom vissa andra av dessa
cor-porazioni skulle däremot arbetare och
arbetsköpare sitta sida vid sida utan de egna
organisationerna som mellanled.

Beträffande de till de fascistiska
organisationerna anslutna arbetarna kunde de
varken opponera sig eller diskutera sina
intressen. Den höga hierarkien inom
fascismen löste problemen på sitt sätt. Men
beträffande arbetsköparna ställde sig saken
annorlunda. Den fascistiska regimen
befriade dem till eh del från arbetarmas kamp
emot dem, men för’ sin del ville
arbetsköparna ingalunda, ické ens de av dem som
voro fascister, avstå f:Hån sin klasskamp
mot arbetarna. Arbetsköparna ha sålunda
aldrig accepterat de fascistiska politikernas
metod för fackföreningsrörelse.

Under faseismens första tid gjordes det
sålunda försök att skapa blandade
fascistiska fackföreningar (bestående av såväl
arbetare som arbetsköpare), men dessa
sammanslutningar ha icke kunnat
upprätthållas. De ha försvunnit. Arbetsköparna ville
vara — fria! De ha sina organisationer,
som tillvarataga deras intressen.

Fascismen drömde i själva verket om en
”blandad” faekorganisatipn för att på detta
sätt kunna fylla sina organisationers
tomhet med arbetsköpare. Ty arbetarna ville
icke ansluta sig till de fascistiska
organisationerna utom i sådana fall, då de genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>