Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och kosackerna skonade varken de svartögda
adelsfruarna eller de vithalsade, finhyllta fröknarna. Icke
ens framför altaret kunde de rädda sig: Taras brände
dem tillsammans med altarna. Mer än ett par vita
händer sträckte sig ur flamman upp mot himlen,
ledsagade av så hjärtslitande jämmerskrin, att de kalla
stenarna kunde rörts av dem och stäppgräset krökt sig
till jorden av medlidande. Men de grymma kosackerna
hörde inga böner; de brinnande kvinnornas barn
spetsade de ute på gatan på sina pikar, lyfte dem i höjden
och slängde dem till mödrarna in i flamman.
»Där har ni till själamässa för Ostap, förbannade
polacker!» sade blott Taras.
Och dylika själamässor för Ostap ställde han till på
varje ort han passerade, ända tills den polska regeringen
insåg att Bulbas företag var något mer än ett vanligt
plundringståg och gav samme Pototskij i uppdrag att
ofördröjligen med fem regementen infånga honom.
Sex dagar lyckades kosackerna på ofarbara byvägar
undkomma förföljarna; med möda mäktade hästarna
utstå den ovanliga jakten och tills vidare rädda dem.
Men denna gång visade sig Pototskij vuxen sitt
uppdrag: outtröttligt satte han efter fienden och upphann
honom slutligen på stranden av Dnjestr, där Bulba
för att rasta förskansat sig i en övergiven och
förfallen fästning.
Den låg högt över själva flodravinen, med en nedrasad
vall omkring sig och några brustna rester av murar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
