Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg
den unge presten Henrik. Han slumrade. Ansigtet
syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade
plöjt dessa fåror?
Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid
sängen. Henriks mor smög sig efter honom, och
när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: „0
min Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu nå-
got hopp, eller måste han dö? 0, bedrag mig ej,
säg sanningen, huru hård den än må vara“.
„Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, för-
bannade, välmenta lögner. Ja, det är hårdt att be-
röfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några
timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste
bjuda till att med ödmjukhet underkasta er; inom
några timmar är kampen slutad. En inre sorg har
synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröst-
åkomma fann lätt arbete att göra slut“.
I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman;
men hon sprang åter upp och grep med vildhet i
läkarens arm: „Doktor, doktor, ni måste rädda ho-
nom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni
vet ej, livad jag kämpat, hvad jag underkastat mig
för att rädda honom, för att få behålla honom“.
„Min fru, menniskolijelp kan här intet“.
„Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet
ej, hvad han kostat mig, denne son. Se han ville,
gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden, för att
söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öf-
vertalande, mina böner, fosterlandet, som kallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
