”O! låt mig förklara en gång”. — Men i salen
Just nu första dansen man spelade opp,
Och fram störtar hoptals dansörernas tropp.
Ett haf utaf ljus ifrån glittrande kronor
Sig bryter mot speglar från Adrias stad,
Halft gömda bland småskog från sydliga zoner;
Orkestern, fördold bakom lagerbärsblad,
Uppstämmer förtrollande, sprittande toner,
Vaktmästarne flykta, och Mammorna se’n
Med tusen — ”Förlåt!” och — ”Jag ber, söta vän!”
Ta’ plats, och snart ser man de stolta matronor,
Instuckna bland blomster från Perlstickargränd’,
Beväpna de kritiska blickar. Dock föga
Jag tänker på dem, när med luftigt behag,
Vi flyga framåt, kusin Adolf och jag,
Och tydlig beundran jag ser i hans öga,
Och fångar i flygten ett ord här och der:
”Hur täck, hur behaglig, hur liflig hon är!
Hur söt, hur graciös, hur” —
”Julie!”
Se så der!
Jag spår det är Farmor — på dörr’n re’n hon gläntat —
O! gåspenna! hejda ditt rhytmiska lopp!
”Julie! re’n med Geyer jag länge dig väntat
Och fyller med rykande thé nu din kopp.”
Farväl då, små flickor — Jag tycker mig se er
Beundrande häpnad vid detta mitt hopp
Ifrån kusin Adolf direkte dit opp
Till Geyer — och höra ert varnande ”Stopp!”
Men Farmor, hon har sina egna idéer,
Och påstår, att Geyer och Kobbs English Tea
De endaste tänkbara utvägar bli
Att, oaktadt hosta och versmakeri,
Förkylningar, nycker och koketteri,
I trots af kusiner och grands-bals-paréer
Till slutet dock rädda
Er egen Julie. |
