Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ett skeppsvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
papperslyktor mellan tälten och en orkester, bestående af
trummor och strängaspel genljöd genom den klara, stilla aftonen,
entonig och vemodsfull. För mig var denna i och för sig
sympatiska musik förbunden med sorgliga minnen. Samma män
som nu med lif och lust sutto och dammade på sina
trumskinn, hade nämligen för fyra år sedan på samma sätt firat
mitt uppbrott till den hemska ökenfärden. Hur olika voro
icke de förhållanden vi nu gingo till mötes! Vi skulle
åtminstone icke behöfva dö af törst, natt och dag skulle våra tankar
och ord accompanjeras af porlande vatten. Vi skulle icke få
lungorna fyllda med flygsand och stoft, utan andas idel ren
luft, som silats genom skogarna på Tarims stränder.
Danserskor trädde nu fram i lyktornas matta sken, och
trådde kretsdansen, i knyckande, föga graciösa rörelser
svängande sin kropp. De buro långa hvita linnekläder och hade tjocka
svarta flätor hängande utmed ryggen. De sväfvade ljudlöst
som älfvor, långsamt, högtidligt men lätt mellan lyktorna, och
utgjorde en bild af lifvet som innan vi anat det dansat oss
förbi. Än skymtade de som mörka skuggor, än som hvita spöken
med svängande, utsträckta armar; musiken, sången, dansen —
förgängliga, men ändå evigt unga nöjen; öfver oss hvälfde
sig himlens väldiga aula med gnistrande stjärnor; icke en
vindfläkt smög hviskande genom ett snår.
Om de voro vackra! Ja, visst, danserskor äro alltid vackra.
Så trodde jag åtminstone då det matta lyktskenet föll öfver
deras drag. De skulle också förevigas på ett par plåtar dagen
därpå och jag anhöll artigt att de skulle infinna sig. Men
nu lyfte solen, oblidkelig och grym, på den slöja, som i
skymningen förskönat dem — de voro tre gamla harpor, som aldrig
borde dansa annat än i månsken.
Den 17 september var uppbrottets stora dag, den dag
då jag skulle börja en färd som jag aldrig skall glömma, en
färd så idyllisk och bekväm, så rik på glada minnen och viktiga
rön, en färd som skulle öfvertyga dem som aldrig trott därpå,
att man likväl kunde korsa det innersta Asiens öknar —
vattenvägen. Den anträddes dock icke utan en viss bäfvan, ty nu
skulle jag för tre månader skiljas och afskäras från karavanen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
