Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En farlig ökenfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EK FARLIG ÖKENFÄRD 71
mina närmaste män. Khalmet Aksakal från Korla, en gammal
vän från 1896, gästade mig här några dagar och fick i uppdrag
att köpa mulåsnor, mongoliska filtkibitkor (tält) och småsilfver
från Korla, jämte en massa proviant.
Karavanen hade medfört fem hundar från Kutjar och Korla.
Bland dem funnos två vackra och sympatiska vindthundar, som
döptes till Maschka och Tajgun och från första dagen blefvo
mina förklarade gunstlingar. De voro högväxta och hade mycket
kort, hvit hårbeklädnad, så att de på vintern ständigt sökte
elden och om nätterna sofvo hos mig i för deras räkning
särskildt gjorda kappor af filt. Det var komiskt att åse med
hvilken färdighet de lärde sig att utan hjälp krypa in i kapporna
och hur tacksamma de voro och suckade af välbehag, då man
stoppade om dem. Men gå krigsstråten voro de oöfvervinneliga
och spridde fullkomlig fasa omkring sig bland traktens hundar.
De förde krig på ett raffineradt sätt, Maschka och Tajgun.
De snodde kring sin motståndare tills de fingo tag i ett bak-
ben och slängde honom därpå rundt och släppte icke taget
förr än farten var så stor, att den stackaren tumlade hufvud-
stupa omkring och sedan tog till flykten, tjutande och linkande
på tre ben. Vid utfodringen vågade ingen af de andra hun-
darna se åt köttstyckena förrän Maschka och Tajgun fått sitt
lystmäte. Efter deras ankomst till lägret föll Jolldasch icke
precis i onåd, men han kände sig förbigången och drog sig
själfmant tillbaka till privatlifvet och vågade aldrig titta in i
min kamischhydda i nykomlingarnas närvaro. Ett försök i den
vägen hade redan fått en snöplig utgång. Och jag försökte
förgäfves blanda mig i deras mellanhafvande, ty hundar hafva
nu en gång för alla sina egna funderingar. Men Jolldasch
sof alltjämt troget utanför min hydda och då jag, såsom ofta
hände, gick ut och smekte honom, hoppade han och gnällde
af idel förtjusning och tacksamhet.
Jollbars, »tigern», var en kolossal, svartbrun hund, en
djungelns son med vargblod i adrorna, en gårdvar af fruktans-
värd art, en riddare af de mördande huggtänderna. Han stod
bunden i järnkedja och ingen annan än jag och ett pai af
männen vågade nalkas inom kedjans radie. Han var en fasa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
