Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Till hjärtat af öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 TIBETANSKA AFVENTYR
väl förtrogen med läget af Jangi-köll och af floden Tjertjen-
darja, kunde jag på morgonen den 8 januari lofva mina män
att de nästa natt skulle få sofva på stranden af denna flod.
Och jag hade icke bedragit mig. Från högsta punkten af en
kolossal dyn syntes i söder en mörk linje vid horisonten. Det
var skogsbältet vid Tjertjen-darja. Genom en labyrint af tama-
risker och skogspopplar nådde vi ändtligen den efterlängtade
floden, som nu låg gömd under ett kompakt istäcke. Mina
män voro högst förvånade öfver att jag så på pricken kunnat
beräkna afståndet. De visste knappt hvad de skulle tro. Kanske
misstänkte de mig för att förut någon gång hafva traskat ensam
denna obanade led. Alltnog, de förklarade att de nu utan
ett ögonblicks fruktan eller tvekan skulle följa mig hvart som
helst.
Från Tjertjen gjorde jag med fyra ryttare en 34 sv. mil
lång rekognoscering mot väster. Det blef en bister ridt i hård
blåst och snöyra och nätterna tillbringades alltjämt under bar
himmel. Hästhofvarna stampa så ihåligt och kallt mot den
hårda marken. Mer än en halftimme i taget kan man ej sitta
i sadeln, man måste sitta af och springa för att ej förfrysa.
Där bränsle fanns gjorde vi upp en liten eld och togo oss
sålunda ofta fram från eld till eld som om vi hade eröfrat
positioner mot den gnistrande kölden. Vi sutto framåtlutade,
ihophukade, med armarna i kors och läto hästarna sköta sig
själfva. Det sista dygnet, på återvägen, var dock värst. Natt-
kölden hade varit nere på 32,2° under noll; vi gjorde en ovanligt
lång ridt och redo ännu flera timmar sedan det mörknat Och
då smällde det till igen och blef bistert. Motvind rådde, visser-
ligen svag, men alldeles tillräcklig för att komma oss att stelna
i sadeln. Jag sökte skydda ansiktet med en halsduk, men
andedräkten frös fast i mustascherna. När ögonen i blåsten
tåras, klibba ögonhåren ihop sig till små isklumpar, som man
tid efter annan måste tina upp för att se klart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
