Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Äfventyr i norra Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 TIBETANSKA AFVENTYR
och ej heller på natten. Först fram på förmiddagen kommo de,
och Tjerdon berättade då följande: de hade ridit upp genom
vilda dalar efter en arkarihjord, lämnat sina hästar då stig-
ningen blef för brant och klättrat vidare till fots öfver massor
af nedrasade block. De vilda fåren hade förledt dem till allt
högre regioner. Bäst de gingo hade Togdasin fallit ihop som
en trasa och klagat öfver förfärliga smärtor i hjärtat och huf-
vudet. Tjerdon gick då efter hästarna, men som sjuklingen
icke ens kunde hålla sig kvar i sadeln, måste de tillbringa
natten där de voro. Togdasin bad sin kamrat att lämna honom,
han skulle i alla fall dö och det kunde göra detsamma livar
det skedde. Under natten ruskade Tjerdon tid efter annan
lif i Togdasin för att han icke skulle ligga och frysa ihjäl.
Då dagen bräckte släpade de sig ned till lägret. Togdasins
tillstånd var högst beklagansvärdt, han var alldeles virrig. Jag
hade hittat honom här uppe i bergen, liksom Aldat, och nu
tycktes hans lif vara det nästa som af bergens andar skulle
kräfvas i offergärd. Fullt så illa var det dock ej. Vi släpade
honom med oss under exkursionen och skötte honom efter
bästa förmåga. I hufvudkvarteret vårdades han sedan, men
hans sjukdom var ytterst envis. Vi fingo honom lefvande ned
till låglandet och i den lilla staden Tjarkhlik kom han sig.
Men han var krympling för återstoden af sitt lif. Liksom hos
Aldat hade äfven hans fötter svartnat, och de föllo nu bokstaf-
ligen af bit för bit, först tårna, sedan fotens muskulatur, så
att benet satt bart. Han skulle aldrig kunna gå mera, men
han var hela tiden — i april 1901 — vid ett briljant humör
och beklagade sig icke ett ögonblick. Jag skänkte honom en
häst, kläder och en penningsumma och han var idel tacksamhet.
Stackars Togdasin, månne han lefver än!
Emellertid gjordes båten i ordning tidigt på morgonen den
18 nov. och Tokta Ahun rodde mig ut öfver den spegelblanka
sjöns salta djup. Denna gång voro vi försiktiga; förutom segel,
åror, lifräddningsdynor, djuplodningsapparater och andra instru-
ment, medförde vi också proviant för två dagar, en koppar-
kanna med vatten och en liten påse med isstycken, samt pälsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
