Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Tåget mot Tibet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÅGET MOT TIBET
2 I 9
lyckats få allt detta till stånd och visste att hela det okända
Tibet låg öppet framför mig. jag skulle, om jag blott förstod
att använda detta verktyg väl, kunna eröfra kolossala vidder
af det hemlighetsfulla landet åt mänsklig kunskap. Landsvägs-
dammet yrde i täta moln kring de puckelryggiga jättar som
skulle bära mina planer öfver jordens högsta fjäll. Och det
var som om ett sorgflor hade svept in hela det frodiga och
lefnadsglada tåget, som om en hel här af dödsänglar hade
sväfvat öfver karavanen. Kamelernas halsklockor ringde in upp-
brottet mot många grafvars ro i okända ödefjäll. Jag anade
att denna färd för de flesta djuren skulle bli en dödsväg,
en väg, som kostade lidanden och tårar, och att routen på
kartan icke utan skäl uppdrogs med rödt — den kostade blod.
Tjernoff utnämndes till öfverbefälhafvare för karavanen,
under det att Turdu Baj var afdelningschef för kamelerna. De
hade befallning att gå öfver Abdal och Tattlik-bulak, den lättaste
och bekvämaste väg som fanns, upp på höglandet samt efter
tre eller fyra veckors tid rasta vid stranden af Kum-köll, där
ni skall återfinna dem i godt behåll. De medförde sju hundar
och hjorten och skulle i Abdal köpa femtio får.
Då de försvunnit bland trädgårdarna, låg vårt seraj tyst
och ödsligt, gårdarna stodo tomma, och vi kände oss riktigt
ensamma och öfvergifna. Sirkin var min kammartjänare, Li
Loje min kock och Mollah Schah skötte våra hästar. Endast
dessa tre män hade jag kvar, samt Jolldasch, som aldrig öfver-
gaf mig.
Den 13 maj var åsnekaravanen färdig och startade under
befäl af den gamle Dovlet, som skulle taga en genväg och
snart upphinna hufvudkaravanen. Vår styrka var nu mer
splittrad än någonsin förut. Själf låg jag i Tjarkhlik, kara-
vanen var på väg till Abdal, åsnorna till Astin-tag, Schagdur
och Tjerdon hade ej återkommit från Kara-schahr och Islam
var i värsta sommarvärmen på väg till Kaschgar. Jag kände
mig som en fältherre som måste hålla alla trådarna i sin hand.
Det gällde att manövrera dem så, att allting stämde och passade
väl ihop i rättan tid.
Ett bud underrättade mig den 14 maj om burjaternas an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
