Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Uppbrottet mot Lassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppbrottet mot lassa
Aldrig i mitt lif har jag känt mitt inre till den grad koka
af harm. Till en början besjälades jag blott af en enda tanke:
att förfölja bofvarna och låta dem dyrt plikta för sitt tilltag.
Schagdur var rasande, bössan brände i hans händer. Men snart
bekämpade jag min förtrytelse och öfvervägde situationen med
återvunnet lugn. Vi hade ingen utsikt i världen att med våra
uttröttade djur hinna tibetanerna, som naturligtvis voro nog
kloka £tt icke stanna på ett par dagar. Om två förföljde och
två stannade i lägret, så delade vi vår styrka, hvilket hade
varit högst oklokt nu, då vi tydligen stodo under fientlig be-
vakning. Nej, intet kunde göras åt saken, vi hade fått en
ordentlig läxa, se där allt. Leken hade förvandlats till allvar,
när som helst kunde vi vänta ett nytt öfverfall, här gällde det
att hvarje ögonblick se upp.
Någon sömn blef det icke mera af den natten. Kring en
liten glödeld slogo vi oss ned i våra kappor, tände våra pipor
och öfverlade, under det att olycksbådande moln i skyndsam
färd seglade under månen. Sedan kokades te, som jämte ris
och bröd blef vår frukost. Därpå sadlade vi i dagbräckningen
de båda återstående hästarna och mulan och packade ihop.
En ruskig natt hade vi bakom oss, men ni skall icke tro att
det yttrades ett ord om att vända om. Att vända om! Fy,
en sådan skam, den tanken fick icke ens insteg i min hjärna.
En svensk viker icke om han hyser ett spår af stolthet öfver
sitt lands historia.
Då morgonrodnaden purprade de okända kullarna i öster
satt Ördek och grät vid glöden. Han bönföll och bad att få
följa med, i stället för att ensam gå tillbaka genom detta
lömska land där banditer och röfvare växte upp som skuggor
ur marken. Men då jag förblef obeveklig bad han att åtmin-
stone få taga revolvern med sig. Nej, nu visste vi att vi själfva
kunde få bruk för eldvapen.
Mina ögon svedo i det starka solljuset och vi hade ju icke
fått sofva på natten. På ett lösryckt blad skref jag några
rader till Sirkin och anbefallde den ytterligaste vaksamhet kring
lägret. Vidare befallde jag Tjerdon, Li Loje och en till offra
en vecka för att följa tjufvarnas spår. Ördek stoppade brefvet
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
