Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Tibetanerna hejda oss med kavalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANERNA HEJDA OSS MED KAVALLERI 327
skällde ned de båda sändebuden skoningslöst, han reste sig
upp, knöt näfven åt Hladje Tsering och frågade hur han kunde
understå sig att tukta en Lama, som ej var tibetansk undersåte.
Då jag fruktade att grälet skulle öfvergå till handgripligheter,
tog jag fram speldosan och den verkade som olja på vågorna.
Med Schagdur och Lama gjorde jag på kvällen kontravisit
och blef sittande halfva natten, i fulla fem timmar, hos de
båda sändebuden, under skämt och glam. Där bjöds på te
och tsamba, och vid sidan af en bekväm divan ångade det
från rökelsen framför ett altare med flera afgudabilder. Vi
blefvo de såtaste vänner, som om vi känt hvarandra i tjugu år.
Den 14 september lämnade jag lägret för att anträda en
af de härligaste sjöfärder jag någonsin gjort. Med Kutjuk,
båten och tre dagars proviant begaf jag mig till Nakktsång-
tsos östra strand. Och så bar det af öfver det smaragdgröna
vattnet och jag drömde åter om somrar och segrar då de
kristallklara vågorna klunkade mot jollen.
Sjön smalnar i väster, södra stranden är rik på nomader
och deras hjordar, vi ro in i en vik utan att veta hvart det
bär, men hafva stämt möte med karavanen vid sjöns nord-
västra hörn. En stenkoja står vid stranden, där en ensam
hund låter höra ett ursinnigt skall, men han tystnar då vi
försvinna bakom en klippudde. Det skymmer, klipporna resa
sig lodräta på ömse sidor om vår smala vattenban och åter-
kasta ett klingande eko af årslagen; vi träda in som i berga-
kungens tempelsal med golf af genomskinlig smaragd. Vatten-
ytan är nu spegelblänk, alger och vattenväxter skimra under
oss som i ett akvarium. Minsta ljud dallrar mellan klipp-
väggarna, man häpnar, och vill nästan hålla andan iör att icke
störa denna sublima, storslagna stillhet. Ett par kungsörnar
kretsa ljudlöst på orörliga vingar mellan bergen; deras spegel-
bilder sväfva öfver vattnet som andar i denna förtrollade, hän-
förande natur.
Men så kommer mörkret och bjuder oss till ro. Båten
dragés upp på land, och vid elden laga vi supén, för att sedan
krypa till kojs i våra pälsar. Tidigt på morgonen sänkte Kutjuk
åter sin åra och båten gled vidare in mellan de gåtfulla berg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
