Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 33. En visit i Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VISIT I INDIEN
I sjutton år sysselsatte Schah Djahan tjugu tusen arbetare för
att åstadkomma ett värdigt hvilorum åt sin gemål Muntas-i-
Mähäl. Man skulle vänta att en af mänsklighetens största väl-
görare, eller åtminstone en stor härskare, hvilade i denna jätte-
lika marmcrgrift, men i stället är det blott en kvinna, om hvilken
föga eller intet annat är bekant än att hon behagade sin herre,
den mäktige Schahen i Stormoguls rike. Timurs graf är löjligt
obetydlig i jämförelse med det hvilorum, som ägnats minnet
af Muntas-i-Mähäl. En atmosfär af jungfrulig renhet tyckes
verkligen sprida sig kring Tadsch Mähäl; de eviga snöfälten
på Himalajas toppar kunna icke vara mera bländhvita än denna
marmor, som blifvit rensköljd af århundradens monsunregn.
I timtal går jag och flanerar i parken och betraktar graf-
moskén från olika håll, i olika belysningar. De raka och böjda
konturlinjerna bilda tillsammans en harmonisk enhet af impo-
rande kraft, och den hvita kupolen står skarpt tecknad mot
himlens bakgrund. För oss, som så länge vistats i Tibet, kändes
luften tryckande varm, men sinnet svalkades vid anblicken af
detta graftempel, hvilket tycktes uppfördt af kolossala, kompakta
snöblock. Då solen glöder öfver mitt hufvud, förefaller det
mig som om hela templet inom kort skulle smälta ihop och
sjunka likt en snöfästning. Ofrivilligt stryker jag med handen
öfver marmorblocken, de äro varma liksom luften. Har det
månne varit Schah Djahans afsikt att dessa kupoler och mina-
reter skulle bära en prägel af dödens bleka, kalla allvar? I
hvarje fall kan man icke tänka sig ett mera dråpligt uttryck för
sorgen och saknaden eller ett mera sublimt minnesmärke öfver
en älskad bortgången. Det är en kristalliserad sorg som skulle
räcka genom sekler och årtusenden och ärtnu då vittringens
lag börjat förvandla Tadsch Mähäl till en ruin, skulle vinden
klaga i dess brustna torn och dess rämnade kupoler liksom
nu i cypressernas kronor. Jag kan icke påminna mig att jag
någonsin inför ett byggnadsverk känt ett så djupt och gripande
intryck som här; jo, kanske bland Persepolis’ ruiner, men där
var det minnena från Xerxes’ och Darius’ tid som trängde sig
på mig, under det att här personerna trädde i bakgrunden i
jämförelse med själfva minnesmärket. Man skulle aldrig kunna
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
