Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mentsledamöter, som man inte kunde
kontrollera vad de hade för fuffens
med de härskande, att slippa alla
uttaxeringar och hela det tråkiga
fackliga detaljarbetet, med ett ord den
”direkta aktionens” tanke
tilltalade på det högsta det franska
arbetarekynnet. Generalstrejken, den
gamla ärekrönta revolutionen i ny
form. den skall göra’t! Den ”direkta
aktionen” blev ett stående tema på
alla franska arbetarkon gr esser. Den
tid kom då advokaten Å r i s t i d e
B r i a n d ställde hela sin hänsynslösa
energi och stora talegiåva i
general-strejkspropagandans tjänst — och det
blev för honom språngbrädet till en
lysande politisk karriär fram till hans
nuvarande post som justitieminister
och ”republikens storsigillbevarare”,
en kurva alltså, vars kulmen märkligt
avvikit från dess utgångspunkt.
De särskilda socialistiska partierna
intogo en olika hållning till det
uppdykande generalstre jksproj ektet.
Guesde och Lafargue voro genom sin
Marxistiska skolning a priori
skeptiska mot det nya salighetsmedlet.
Karaktäristiskt för dess utbredning bland
syndikaten är emellertid att
guesdis-ternas egen ”Nationalfederation” på
•kongressen i Bourdeaux—le Bouscat
1888 med stormande entusiasm
uttalade sig för generalstrejken som
proletariatets kraftigaste
emancipations-medel. I poissibilisternas läger åter
uppstod en riktning, under ledning av
Al hem a ne, som började orientera
sig åt vänster för att kunna begagna
generalstrejksvinden, som blåste över
landet, för sina segel. De (hissade
därför radikala signaler, vilket 1890 ledde
till en sprängning bland possibilisterna.
De skildes som ”Broussister” å
ena sidan, och ”Allcmanister” å
den andra; de senare upptogo i sitt
program den ”direkta aktionen” som
kampmetod, men fredade sitt gamla
reformistiska samvete med, att
generalstrejken först borde grundligt
förberedas genom intensivt
organisations-och upplysningsarbete bland massorna.
För en annan socialistisk sekt kom
den nyväckta hänförelsen för
generalstrejken som på beställning. Det var
de förut omnämnda B1 a u q u i s t e
r-na, som i överensstämmelse med sin
lärofaders traditioner inte ville veta
av några som helst medgivanden åt
klasstaten, vare sig som
fackföreningsrörelse eller som arbete för sociala
reformer. De gillade uteslutande den
politiska aktionen, helst i form av
revolutionär kupp i syfte att komma i
besittning av statsmakten. Efter L. A.
Blanquis död hade de 1881 organiserat
sig i en ”revolutionär
centralkommitté”; deras främste man var en av
den franska socialismens mest kända
personligheter, exkommunarden dr
E douard Y a i 11 a n t. Liksom Al-
lemanisterna hade Blanquisterna sin
starkaste position i Paris.
Skildringen av den franska
socialismens utveckling har nu förts fram till
1890-talets början, då den
revolutionära syndikalismen först börjas
spåras som en självständig faktor i
arbetarerörelsen. Dass förelöpare, de
fackföreningar, som grupperade sig
kring arbetarebörserna och med
full avsikt allt mer avlägsnade sig från
de politiska partierna, utbildande en
särskild teorh som på många punkter
föregriper syndikalismen, denna f ö
r-syndikalistiska rörelse, som den
kallas i Frankrike, skall nu närmast
något undersökas i en följande artikel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
