Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Swart, Sixten: I folkundervisningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TIDEN
andra. Till det näst modersmålet
mest tidskrävande ämnet
kristendomskunskap skola vi återkomma
nedan.
Det är som vi finna ett ganska
aktningsvärt kompendium av det
elementära mänskliga vetandet, och
utrustade med detta måste
säkerligen vårt lands gossar och flickor
vara skickade att värdigt fylla de
krav det moderna samhället sedan
ställer på dem. Men, som ovan är
nämnt, endast hos en liten del av
dem kan man tala om ett märkbart
bestående resultat, som någorlunda
motsvarar förväntningarna. Att
detta resultat i hög grad varierar,
är ju att vänta, om man tar i
betraktande de ovan skildrade
lästidsförhållandena, men att de på
det stora hela taget äro så
minimala, som de verkligen äro, blir
för var och en, som opartiskt
undersöker förhållandet, en sorglig
överraskning. Detta gäller
huvudsakligen landsbygden men i viss mån
även städerna.
Den svenska "höga
folkbildningen" finnes till största delen
endast på papperet!
Här avses nu ingalunda att giva
en uttömmande skildring av alla de
orsaker till detta sakförhållande,
som kunna uppletas, utan vilja vi
endast i korthet påpeka några.
Många fler kunna lätt tänkas.
Den orsak, som har den största
inverkan härvidlag, är den djupast
gående oeh den svårast avhjälpta.
Det är det djupt rotade och hos
detta "högt bildade" folk
fullkomligt oförklarliga misstroendet och
hatet till allt vad skolor och
undervisning heter. Det finnes ibland
alla samhällsklasser, hos fattiga och
rika, hos lantbrukare och
industriarbetare, och det finnes allra längst
in i deras hjärtan — prata om
folkupplysning och
framåtskridande kunna de flesta — när det
passar!
För icke länge sedan sade en liten
lanthandlande i mellersta Sverge,
selfmade man med pengar på
banken, å en kyrkostämma: "Jag
begriper inte, vad barnen skall med
all den där räkningen och geografin
och stavningen. Kunna de skriva
sitt namn och läsa innantill, så
räcker det. Jag fick aldrig lära mig
mer och jag har rett mig bra!" Då
någon invände, att han behövde väl
åtminstone kunna räkna, som var
handlande, svarade han synbarligen
mycket stolt: "Det har jag lärt mig
själv sedan!" — Och tänk på det
gamla västgötaordspråket: ’ ’När
en ble å mä tassa’ (= vargarna)
feck en skollärara i stället." Är
det sedan underligt, att maximum
för halvtidsläsningen ligger i
Västergötland ?
Denna opinion bland barnens
föräldrar återverkar på
undervisningen på två sätt. Dels har enligt
folkskolestadgan skolrådet och
kyrkostämman, vilka ju bestå av
eller rättare representera föräldrarna
till ortens barn, en synnerligen stor
bestämmanderätt över skolorna,
över deras vård i allmänhet (§ 8)
över deras läroplaner och
läsord-ningar (§§ 9, 14) samt över deras
lästid (§ 15). Härigenom har k.
m:t vältrat ansvaret för skolornas
beskaffenhet över på ortens
röstberättigade invånare. Barnen få
sådan skolbildning, som
deras föräldrar och
socknens pampar unna dem. —
Men nämnda opinion verkar även
på ett farligare sätt. Det är klart,
att ett litet barn, som, så ofta det i
hemmet öppnar en lärobok i
naturlära eller historia, får höra ett
föraktfullt: "Vad skall det där tjäna
till?" till sist måste ta intryck
härav och trots lärarens bemödanden
och uppmaningar slutligen struntar
i dessa ämnen. — "Pappa säger, att
sånt tjänar inte något till", är en
ej alls ovanlig fras. — Under så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
