Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1917 - Hedén, Erik: Frödingsarvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HEDÉN: FRÖDINGS ARVET.
173
Och över dunklet simma vita svanor,
från varje linje strömmar den förtrollning
som är ett arv ifrån förnäma anor,
som levt sitt liv av makt och ädel hållning.
Men se den ene söker sig till stranden,
han rör sig ovigt på den hårda jorden
.som bland det låga den förnäme anden
och till en oskön vrångbild är han vorden.
Det skulle ju möjligen kunna
tänkas att Fröding med dessa rader
/syftat på de andligt förfallna
socie-tetsspetsar han (jämte många,
många enkla borgare!) hade till
olyckskamrater å Görlitz,
framförallt på den i Fångar nämnde
illyr-riern. Men säkert är detta alls icke,
ja knappast ens sannolikt. Man må
beakta den princip enligt vilken
Parken genomgående uppbyggts.
Författaren ger oss en rad skiftande
naturintryck. Men dessa
naturintryck äro blott symboler för
skiftande själsstämningar, stämningar
som under en kort vandringsstund i
minnet återupprepa ett helt livs
erfarenheter. Det är alltså en
själsstämning hos dikthjälten,
’’slottsherrenM, en hans livsupplevelse, som
även svanbilden symboliserar. Nu
är denne hjälte i sin tur blott ett
språkrör för Fröding själv. Bilden
passar ock i själva verket mycket
väl in på denne. Ty Fröding var,
som prof. Svensson av personlig
erfarenhet intygar och som flera av
hans dikter bekräfta, med all sin
känsligt uppdrivna blygsamhet och
skuldkänsla en med rätta stolt man.
Han kände att han var en förnäm
ande — det är nog ej tillfälligtvis
han i ovan anförda strof valt just
detta ord, som ju ej passar så
särdeles väl för slottsherrn. Men
samtidigt hade han just under sitt
vistande på Görlitz-sanatoriet all
möjlig anledning att begrunda, vilken
"oskön vrångbild" av sitt sanna jag
han i sitt liv ofta varit, och hur
Movigt han rörde sig på den hårda
jorden".
Samma aristokratiska känsloläge,
som i dessa strofer skymtar i positiv
form, framträder, negativt format,
på ett annat ställe i dikten. Även
på denna punkt måste man dock
tänka sig för, innan man drager
slutsatser. Det har diskuterats
mycket om följande verser:
Här bildar ån en våldsam katarakt,
där över hällar vilda vågor forsa
och häftigt brottande med hatets makt
de vreda virvlarna varandra korsa.
Det är ett stormande, ett stoj, ett stamp,
som när en pöbel är försatt i svallning,
det är som lidelsernas vilda kamp,
som trotsar hot och viljestark befallning.
Och dock — om en sekund, om en minut
är strid och allt i fredlig våg begravet,
och raserit har redan rasat ut
och stilla vandrar älven emot havet.
Prof. Svensson anser det möjligt
att en litterär minnesbild kan ligga
till grund för stället. I själva
verket finns i ett klassiskt verk, som
Fröding förmodligen läst, ett
liknande ställe, nämligen den berömda
liknelse varmed Vergilius i
Aenei-dens första sång skildrar hur
Neptunus stillar havets vreda vågor.
Den lyder i Adlerberths tolkning:
Som bland ett talrikt folk, när ofta ett
vådeligt uppror
väcks och förbittringen tänds i en namnlös
yrande skara,
fzxen dem lämnar gevär; snart stenar
flyga och bränder;
om då en man står fram, känd genom dygd
och sin vishet,
blott med sin anblick bjuder han lu-gn,
och den lyssnande hopen
styr han med mäktig röst och stillar
stormande sinnen.
Verserna i Parken äro ju på intet
sätt någon efterhärmning av
Vergiliusstället — dylikt är uteslutet
då det gäller Fröding — men man
ser att de väsentliga momenten äro
hos båda skalderna desamma:
jämförelsen mellan folkmassan och
vågorna, skildringen av den upprörda
folkhopen, den lugnande ledaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
