Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Dalgren, Lars: En studie i svensk parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Posse, som i vissa avseenden
betraktades som liberal. Det var
emellertid för litet för att avvända
konstitutionsutskottets stormlöpning med
§§ 106 och 107. Riksrättsåtal
föranstaltades i 31 fall, och anmärkning
gjordes enligt § 107 i 72 fall.
Formellt erbjuder dechargebetänkandet
vid denna riksdag den nyheten, att
reservationer medföljde. Eesultatet
blev emellertid ej heller nu lysande.
Regeringen lyckades under
riksdagens lopp få till stånd en säker
majoritet i de båda högre stånden, och
genom att två stånd vid voteringen
stannade mot två kom ingen
skrivelse till stånd. Liksom vid närmast
föregående riksdag grep
oppositionen då till anslagsvägran.
Statsutskottet avgav ett betänkande över
statsregleringen, som dess ordf.
öppet förklarade avse "att göra det
omöjligt att bibehålla det gamla
statsskicket’ \ Oppositionen vann
också på detta sätt en
parlamentarisk seger. Bägge statsministrarna,
Posse och Stierneld, avgingo och
motiverade detta med ett öppet
erkännande av parlamentarismens
princip om riksdagens inflytande på
regeringen. De förklarade nämligen,
att de måste fatta nekandet av de
begärda anslagen som ett uttryck av
missbelåtenhet med deras personer
och begärde då för att förekomma
dylikt avsked.
Det skulle emellertid visa sig, att
denna seger var tämligen
betydelselös. Konungen var fullt besluten
att ej ge vika och de avgående
statsråden fingo uppbära skarpa
förebråelser. Trots förnyade
anslagsavslag-stannade också konseljens övriga
medlemmar. Oppositionen hade
uttömt sina maktmedel, och krisen kom
i en återvändsgränd. Från
oppositionens synpunkt blev faktiskt
resul-tåtet, att den hade kört bort de två.
för den mest sympatiska
medlemmarna av statsrådet, men
saknademedel att göra sig av med de
övriga. Kungamakten, representerad
av Karl Johans överlägsna
personlighet, var ännu ett för starkt
hinder för genomförande av
parlamentariska principer i Sverge.
Efter 1840 års riksmöte inträder
en paus i striderna mellan
regering-och opposition. Man trodde inom
den senare, att det inkonstitutionella
draget i landets styrelse skulle
försvinna, när den gamle kungen gick
hädan och byggde stora
förhoppningar på kronprinsen,
"framtidens-man", som man kallat honom redan
under faderns livstid. I själva
verket har ju utvecklingen gått så
sakta, att vi ännu ej kunnat säga, att vi
ha en fullt stadgad parlamentarisk
praxis här i landet, men man tycker
sig ju utan fara kunna förutsäga, I
vilken riktning målet ligger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
