Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - Nylén, Einar: Om statsideal och den eviga freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£INAR NYLÉN: OM STATSIDEAL OCH DEN EVIGA FREDEN. 209
till Europas förenta stater som
målet eller en station på vägen. En
.annan möjlighet har framställts
från työkt-amerikanskt håll av
Hugo Miinsterberg i tvenne
arbeten: Amerika och kriget, Amerika
och freden.
Med hela den pondus han äger
som föreningslänken par Préférence
mellan Tyskland och Amerika, som
psykolog och ett av värdefilosofiens
förnämsta namn, söker han med så
omutlig rättvisa, som är möjligt
förena med patriotens kärlek till
.sitt land, fastställa krigets
debet-och kreditlista, analysera
krigsorsakerna och undersöka möjligheterna
för den permanenta fredens
betryggande.
I de båda kämpande
maktgrupperna ser Miinsterberg striden
mellan två diamentralt motställda
statsideal, världskriget är en strid
för idéer, en kamp mellan Kant och
Mill. "Att vara tysk betyder att
vara uppfylld av tron på, att det
högsta målet icke ligger i
individerna och deras lycka utan i
tjänandet av ideella värden."
"Staten är alltså ej en organisation för
befordrandet av behagliga
förnimmelser genom vidsträckt
kooperation. Dess sanna uppgift är
fullföljandet av en idealmission."
Som motsats tecknar författaren
<därpå det anglosachsiska
statsidealet, som enligt honom utmynnar i
den Millska satsen om största
möjliga lycka åt största möjliga antal
människor. Detta är
grundmotsat-.serna mellan tyskt och
anglosach-siskt liv, och det är mellan desso,
striden står. Men frågan är om
•denna väl grova uppdelning hålle:’
måttet vid en närmare granskning
Individualismens praktiska
obefintlighet i Tyskland erkännes
villigt, liksom staten som en
koncentration av allas strävanden i viss
mån innebär en sanning. Men
Miinsterberg besvarar lika litet som
Tiden n:r 7—8, 1917.
Bernardi spörsmålet om det ideala
målet för denna strävan; man får
endast klarhet i vad medlet för
förverkligandet av idealet är,
nämligen makten. Kan man då anse att
denna är värd offret av alla de
individuella lyckomöjligheterna, att
individens krav icke har rätt till
något beaktande gentemot en tillväxt
av statens maktinnehav? Den
frågan torde lika litet böra besvaras
jakande som den motsatta, om
staten endast existerar för att
tillfredsställa individens lyckokrav,
vilket författaren anser som det
anglosachsiska statsidealet.
Miinsterberg har här begagnat sig av en
förenkling i diskussionen, som ställt
de förefintliga motsatserna i ett
oproportionerligt förhållande.
Dessa renodlingar höra hemma i
abstraktionernas sfär och ej det reala
livet. Man kan medgiva att
statstanken är starkare än den
utilisti-ska strömningen i Tyskland liksom
den utilistiska är något starkare i
England, eller åtminstone var det
fram mot sekelskiftet; under de
senaste decennierna har individens
krav alltmer förlorat terräng åt
eri-hetssträvandena i politiskt och
sociologiskt hänseende och tänkande!
har i högre grad genomsyrats av
Spencers lära om enhetens och
mångfaldens ömsesidiga betydelse
för utvecklingen.
Tyskland å sin sida är väl ej
heller så immunt mot individens
lycksalighetskrav som Miinsterberg
framhåller och till och med den
som statsidealets kraftiga
stödjepe-lare framhållne Kant betonar ju
plikten att ej negligera den egna
välfärden. Denna antagna olikhet
mellan staten eller individen som
mål torde alltså fastmer vara en
gradskillnad och, ej en artskillnad
och dessutom en skillnad, som
tenderar åt allt större utjämning.
Härmed har naturligtvis ej
förnekats att de båda länderna äga en
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
