Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Möller, Gustav: Ministersocialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV MÖLLER: MINISTERSOCIALISMEN.
327
191.1. Det skedde mera i
förbigående under en debatt om
riksdagsgruppens verksamhet. Därvid antogs
imellertid på förslag av Ivar
X e u m. a n följande resolution:
I anslutning till de internationella
kongressernas i Paris och. Amsterdam beslut
uttalar kongressen, att socialdemokraters
inträde i en borgerlig ministär icke är att
tillråda utan endast kan vara en
"exceptionell nödfallsåtgärd i ett tvångsläge"
och under alla omständigheter ej bör
förekomma utan att socialdemokratiska
riksdagsgruppen och partiets styrelse
tillstyrkt ett sådant steg. Den partivän,
som utan sådant mandat ändock inträder
i en borgerlig regering, anses därmed ha
utträtt ur partiet.
Vidare antogs en garanti,
föreslagen av Ivar Vennerström,
vari bestämdes,
att % majoritet skall finnas både
inom riksdagsgruppen och partistyrelsen
för godkännande av inträde i en borgerlig
ministär.
I dessa uttalanden hade det
svenska partiet gjort sitt för att hindra
allt lättsinnigt övertagande av
regeringsmakt och stäckat alla
enskilda äregiriga drömmar, om sådana
tilläventyrs skulle finnas.
Resolutionen avböjer icke principiellt
ministersocialismen men den
förutsätter genom, fastställandet av %
majoritet att stämningen för deltagande
i regeringen skall vara praktiskt
taget nästan eriig. I varje fall skulle
det ej gentemot mycket delade
meningar inom partiet kunna tillsättas
socialistiska ministrar.
Senare på året, då
socialdemokrater och liberaler vunnit en stor
valseger — 64 socialdemokrater och 102
liberaler —, och Karl Staaff anmo-
dades bilda regering, erbjöd denne
socialdemokraterna att deltaga i
regeringen, men anbudet avböjdes
som bekant. Då utgjorde också
liberalerna den stora makten i
riksdagen.
1914 års kongress och
ministersocialismen.
Först år 1914 blev emellertid
mi-nistersocialismen på allvar en
brännande fråga. Under vårvalen hade
reaktionära framgångar efter
borggårdskuppen den 6 februari och
även en del socialdemokratiska
framgångar starkt reducerat det
liberala partiet, en utveckling som
fortsatte vid september valen ensamt
till socialdemokratins förmån.
Liberalerna sjönko från 102 till 57,
medan socialdemokraterna växte
från 64 till 87. Man kunde icke
vänta sig att de förra efter sina
bistra erfarenheter skulle taga
initiativet till och ledningen vid den
konservativa ministären Hammarskjölds
störtande.* Å andra sidan var det
ur socialdemokratins synpunkter ett
vitalt intresse att denna regering
icke fick sitta en dag längre än
alldeles nödvändigt.
’"’ Att den H-ammars-kjöldska regeringen
fick sitta ända till 1917 hade två
orsaker. Dels kunde enighet icke vinnas
mellan liberaler och socialdemokrater och
dels dök aktivistfaran upp. Den
Hammarskjöldska regeringen ville bevara
freden och ined de stämningar, som härskade
under 1915, kunde man riskera en
aktivistregering som efterträdare. Det
berodde pä den personliga kungamakten.
För att icke få något ännu värre måste
man alltså dragas sä länge med det
Hammarskjöldska eländet. Först 1916 var
luften klar och aktivismen definitivt
utvädrad. Då kunde också attackerna mot
Hammarskjöld åsjrfta att fördriva hans
regering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
