Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan vi pratade och åto vår sena aftonmåltid eller tidiga frukost,
hade månen gått upp och sken nu så klart, att vi med lätthet
kunnat se att läsa. Ben sprang upp.
»Kom nu!» utropade han. »Det är en härlig natt, och vi ha
en timmes marsch, innan vi få se ceremonien.»
»Farväl, gamle Uf», sade Mikael, när vi gingo förbi den
snarkande Mullinowool, som för säkerhets skull tagit af sig sin
dyrbara skjorta och låg klädd i ingenting annnat än sitt svarta skinn.
»Jag hoppas, att det skall lyckas dig få reda på oss igen, ty jag
måste tillstå, att jag tycker riktigt bra om dig.»
»Var inte orolig för det», sade Ben. »Han kommer att följa
efter oss, så snart han vaknar. Kom ihåg, Micky, att, om vi råka
på några hjortar eller änder eller något annat skjutbart, får ni inte
lossa skott, så att vildarna ana oråd.»
»Det kan ni lita på», sade Mikael; »men hvad skola vi göra,
om vildarna anfalla oss?»
»Låt oss ta reda på hvar de äro först», svarade Ben. »När vi
få se, hur landet är beläget, blir det nog någon råd.»
»Hvad är det där för ljus?» afbröt Mikael plötsligt, då vi gått
en stund.
»Lägerelden», sade Ben med låg röst. »Prata inte mera nu!
Vi måste vara försiktiga.»
Vi smögo oss nu fram under tystnad men hade icke gått långt,
förrän Ben gjorde ett tecken med handen, hvarpå vi stannade i
skuggan af några trädbevuxna klippor.
»Vänta här», hviskade han, »medan jag går och ser efter, hvad
de ha för sig. Håll er alldeles stilla!»
Han smög sig bort så ljudlöst, att hvarken knastrandet från en
torr gren på marken eller bullret från någon lös sten bland klipporna
gaf oss en idé om hvilken riktning han tagit, och jag erkänner, att
jag icke kunde låta bli att rycka till, när han en stund därefter
plötsligt dök upp bredvid oss, där vi stodo, stirrande på lägerelden, som
med hvarje ögonblick flammade högre och klarare.
»Nu vet jag, hvar de äro», hviskade Ben, »och hur vi skola
komma till dem. Jag har sett den där platsen mer än en gång förr,
fast jag inte vetat, att det varit deras plats. De äro många — väl
omkring trettio, om man räknar gossarna med.»
»Kunna vi komma tillräckligt nära för att se ceremonien?»
hviskade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
