Tio år i Ryssland / 166 (1948) Author: Karl Larsson - Tema: Russia Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Krigsskolan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kommendör Larssons barn i Petrograd 1917: Maggie, Helmi, Sture, Dagmar, Olga, Mildred

Min första tanke gällde fru Seligman, som ej var med.
Vad skulle hon säga, när hon fick höra att hennes man
försvunnit på en osäker väg? Jag beredde mig på att så
försiktigt som möjligt delgiva henne vad som hänt. Några
kadetter hade emellertid sprungit före och i porten ropat:
”Seligman är tagen! Seligman är tagen!” Där kom den lilla
frun. Hur skulle hon ta det? Jag väntade att hon skulle
falla ned avsvimmad eller börja beklaga sig och sina barn,
som kanske voro faderlösa. Men i stället ropade hon,
sträckande händerna mot himlen: ”Slava Bogu! Slava Bogu!
(Ära vare Gud!) Tack att jag får vara värdig att lida för
Jesu skull!”

Vad skulle hända med Seligman? Man hade gjort kort
process med folk vid mer än ett tilfälle. Naturligtvis bådo
vi för honom. Och nästa morgon var han hemma igen.
Omedelbart efter framkomsten till kommissariet hade han
blivit förhörd om mötets karaktär, sitt förhållande till Gud
etc., och domen blev att han skulle skjutas. Han ställdes
upp mot en vägg. Men innan skottet avfyrades, ropade
han: ”Lyssna på mig, innan ni skjuter! Jag är inte rädd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>