Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Svarta dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högkvarteret gingo i förväg till sjukhusets kapell, där kistan
var, för att dekorera den med flaggan samt några vilda
blommor. Överallt voro kistor placerade, somliga stängda,
andra öppna, så att man kunde se t. o. m. nakna kroppar,
förvridna av kolerakrampen. När de övriga officerarna
kommo tillstädes, begynte vi processionen till
begravningsplatsen med fanan och kamraterna efter likvagnen. Av
någon okänd anledning körde kusken genom några av de
förskräckligaste gatorna. Döda hästar, av vilka hundarna
sökte göra sig ett mål, lågo här och där. Våra hjärtan voro
fyllda av en obeskrivlig oro för våra sjuka kamrater.
Människor, som kommo ut från husen för att se på
processionen, sprungo förskräckta sin väg, när de på vår flagga
läste mottot ”Blod och eld”. I sanning en allt annat än
triumferande färd.
Vilket möte vid graven! Jag fick översätta för flera av
talarna. Stanken, som trängde upp från graven, höll på
att göra en fysiskt sjuk, och under hela tiden var hjärtat
överfyllt av sorg.
De övriga sjuka officerarna återvunno så småningom
sin hälsa. Med all den sjukdom som dessa dagar
hemsökte Petrograd var det ett under att ej flera av oss blevo
angripna.
Kapten Olson blev den första som gav sitt liv på det
ryska missionsfältet. Hon vilar i sin okända grav. Flera
följde senare. Men Herren känner platsen, och han håller
vakt till den dag, då dimmorna skola skingras och alla
varför få ett svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
