Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen, de ha ju ingen skuld däri. Jag är den skyldige^ straffa mig,
låt mig sona min skuld. Jag är redo att sona den på varje sätt!
Jag har felat, och det kan icke sägas med ord, hur svårt jag felat!
Men ändå, Darja, förlåt mig!”
Hon satte sig ned. Han hörde hennes tunga, mödosamma
andhämtning och kände ett outsägligt medlidande med henne. Flera
gånger gjorde hon min av att tala, men var icke i stånd därtill.
Han väntade.
”Du tänker endast på barnen för att leka med dem, men när
jag tänker på dem, då vet jag, att de nu måste gå under”, sade
hon. Detta var uppenbarligen en av de fraser, som de använt
gentemot varandra under loppet av dessa tre dagar. Hon hade kallat
honom ”du”, och till följd därav såg han nu med tacksamhet på
henne och gjorde en åtbörd för att fatta hennes hand, men hon
drog sig med avsky tillbaka från honom.
”Jag tänker på barnen, och därför skulle jag kunna göra allt i
människomakt för att rädda dem, men jag vet själv icke, på vad
sätt jag kan rädda dem: Vare sig genom att föra dem bort från
deras far eller genom att lämna dem kvar hos deras liderliga far —
ja, hos deras liderliga far... Säg nu själv, är det efter allt som
skett över huvud taget ännu möjligt, att vi kunna fortsätta att leva
tillsammans? Är det över huvud taget ännu möjligt?” frågade hon
ännu en gång med höjd röst. ”Sedan min man, mina barns far
inlåtit sig på ett kärleksäventyr med sina egna barns guvernant . .?”
”Men vad är nu att göra? Vad är nu att göra?” frågade han i
jämmerlig ton. Han visste själv icke längre, vad han sade, och
lät huvudet sjunka ned allt djupare och djupare.
”Ni är mig vämjelig och motbjudande”, skrek hon, som
hetsade upp sig allt mer och mer. ”Edra tårar äro ingenting annat
än vatten! Ni har aldrig älskat mig! Ni har varken hjärta eller ett
ädelt sinnelag! Ni är mig förhatlig och motbjudande! Ni är mig
en främling, ja, en absolut främling!” I djupaste smärta och
bitterhet uttalade hon detta ord ”främling”, som tycktes förskräcka
henne själv. Han såg på henne, och den bitterhet, som avspeglade
sig i hennes ansikte, försatte honom i förfäran och häpnad. Han
förstod icke, att det var just hans medlidande med henne, som
gjorde henne uppretad. Hon iakttog hos honom endast en känsla av
beklagande men ingen kärlek. ”Nej, hon hatar mig. Hon kommer
icke att förlåta mig”, tänkte han.
”Det är fruktansvärt! Riktigt fruktansvärt!” sade han för sig
själv. I samma ögonblick började i det angränsande rummet ett
av barnen, som sannolikt fallit, att skrika. Darja Alexandrovna
lyssnade, och hennes min blev plötsligt mildare. Det såg ut, som
om hon under några sekunder samlade sina tankar, som om hon
icke riktigt visste, vad hon hade för sig och vad hon hade att göra.
Så reste hon sig hastigt upp, och gick fram till dörren. ”Alltså
älskar hon ändock mitt barn”, tänkte han, då han vid barnets skrik
såg förändringen i hennes ansikte. ”Hon älskar mitt barn, hur
kan hon då hata mig?”
”Darja, ännu ett ord!” sade han, i det han gick efter henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
