Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade förefallit honom löjligt, om man hade sagt honom, att han
icke kunde få någon anställning med en sådan lön, som han
behövde, detta så mycket mer som han icke hade några utomordentliga
anspråk; han ville endast ha, vad hans ståndsgelikar merendels
fingo, och en sådan post kunde han sköta lika bra som någon annan.
Stepan Arkadjevitsj var icke blott omtyckt av alla,’ som kände
honom, till följd av sin godmodiga, muntra karaktär, utan även
därför att det över hans vackra, glänsande uppenbarelse, de
blixtrande ögonen, de svarta ögonbrynen och håret, den fräscha, friska
hyn låg något visst, som intog till hans förmån alla dem, som
kom-mo i beröring med honom, och försatte dem i en munter
sinnesstämning. ”Ah! Stiva Oblonski! Där är han ju!” utropade nästan
alltid med ett belåtet småleende de, med vilka han sammanträffade.
Och även om de efter ett samtal med honom kände sig medvetna
om att det inte förekommit något särskilt lustigt, så gladde de sig
dock alla att åter möta honom en å två dagar efteråt.
Sedan mer än två år tillbaka beklädde Stepan Arkadjevitsj posten
som direktör i ett av staden Moskvas ämbetsverk, och under denna
tid hade han förvärvat sina kollegers, förmäns och underordnades
och alla andras tillgivenhet och aktning. De egenskaper, som
huvudsakligen bidrogo till att inom tjänsten förskaffa honom
denna allmänna aktning, voro först och främst hans anspråkslösa
uppträdande, som hos honom berodde på insikten om egna brister;
för det andra på hans alltigenom liberala tänkesätt — icke de,
som tidningarna bibringade honom, utan de, som lågo honom i
blodet och till följd av vilka han bemötte alla människor lika och
opartiskt, utan hänsyn till namn och samhällsställning; för det
tredje (och det var nog huvudsaken) på hans absoluta sinneslugn
gentemot de angelägenheter, som han hade att sysselsätta sig med,
så att han aldrig lät sig ryckas med av sinnesrörelser och icke
begick några fel i överilning.
Då Stepan Arkadjevitsj i dag kom åkande i sitt ekipage till sitt
ämbetsverk, begav han sig, åtföljd av den vördnadsfulla portvakten,
som bar hans portfölj, till sitt lilla arbetsrum, iförde sig sin
uniform och trädde ut i sessionssalen. Samtliga skrivare och
tjänstemän reste sig upp och hälsade med vänliga och vördnadsfulla
uppsyner. Nu som alltid gick Stepan Arkadjevitsj fram till sin plats,
tryckte rådens händer och satte sig. Han pratade och skämtade en
stund med dem, nätt och jämt så länge som det passade sig, och
grep sig sedan an med sitt arbete. Ingen förstod bättre än Stepan
Arkadjevitsj att uppdraga denna gränslinje mellan ett vänligt,
okonstlat uppträdande och hållningen i tjänsten, vars iakttagande
är så erforderligt för ett angenämt samarbete. Vänligt och
aktningsfullt, såsom alla uppträdde gentemot Stepan Arkadjevitsj, kom
sekreteraren fram med några papper och sade i den otvungna ton,
som Stepan Arkadjevitsj infört: ”Nu ha vi dock erhållit
underrättelserna från guvernementet Pensa. Var så god. Kanske ni
önskar ...”
”Ha de äntligen anlänt?” svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Ja, mina
herrar ..Och sessionen tog sin början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
