Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädde in i hans rum och han släppte Ljevins hand, liksom om han
velat uttrycka, att där inne hotade icke längre någon fara. ”Det
gläder mig mycket, mycket att återse dig”, fortsatte han. ”Nå,
vad har du för dig? Hur mår du? När anlände du?”
Ljevin teg och riktade blicken på Oblonskis två kollegers
obekanta ansikten och i all synnerhet på den eleganta Grinjevitsjs
händer med de långa vita fingrarna med de långa gula, vid
spetsarna krökta naglarna och de väldiga, blixtrande
manschettknapparna. Dessa händer tycktes taga Ljevins hela uppmärksamhet i
anspråk och tilläto honom icke att tänka på något annat. Oblonski
märkte det genast och smålog.
”Åh, ja visst, tillåt att jag gör herrarna bekanta med varandra”,
sade han. ”Mina kolleger Filip Ivanovitsj Nikitin, Michail
Sta-nislavitsj Grinjevitsj.” Så pekade han på Ljevin: ”En av den
lantliga självstyrelsens koryféer, en nutida lantbrukare, en atlet som
med ena handen lyfter ISO kilo, jägare och min vän Konstantin
Dimitrijevitsj Ljevin, bror till Sergei Ivanovitsj Kosnuschew”.
”Mycket angenämt”, sade den gamle ämbetsmannen.
”Jag har den äran att känna er bror, Sergei Ivanovitsj”,
anmärkte Grinjevitsj och räckte honom sin smala hand med de långa
naglarna. Ljevin anlade en mörk uppsyn, räckte honom kallt
handen och vände sig genast till Oblonski. Ehuru han satte sin
halvbror, en i hela Ryssland känd skriftställare, mycket högt, tålde han
icke, att man i umgängeslivet icke bemötte honom såsom
Konstantin Ljevin utan såsom bror till den berömda Kosnuschew.
”Nej, jag deltar icke längre i den lantliga självstyrelsen. Jag
har blivit osams med dem alla och är icke längre med på
sammanträdena”, sade han till Oblonski.
”Det har gått riktigt fort!” svarade Oblonski leende. ”Men
varför? Hur har det gått till?”
”Det är en lång historia. Jag skall omtala den vid ett annat
tillfälle”, svarade Ljevin. Men han började med ens berättelsen.
”Nåja, kort och gott, jag har kommit till den övertygelsen, att det
inte gives och inte kan ges någon gagnelig självstyrelse”, började
han och detta i så häftig ton, som om någon just förolämpat honom.
”För det första är det en lek, man leker parlament; men jag är
varken tillräckligt ung eller tillräckligt gammal att finna nöje i
lekar. Och för det andra är det för kotteriet inom kretsen ett
medel att skaffa sig pengar. Förr i tiden tjänade därtill
förmyn-darämbetena och landskapsdomstolarna men nu är det
kretsförvaltningen. Den tar visserligen inte emot mutor, men de förtjäna
på att lyfta arvoden för arbeten, som de icke utföra. ..” Han
uttalade detta i så häftig ton, som om någon av de närvarande
bestridit hans åsikt.
”Ser man på bara! Enligt vad jag märker, befinner du dig åter
i en ny utvecklingsfas. Du är numera konservativ”, sade Stepan
Arkadjevitsj. ”Men den saken få vi talas vid om en annan gång.”
”Ja, ja, senare. Men jag måste nödvändigt tala med dig”,
började Ljevin med en hätsk blick på Grinjevitsj händer. Stepan
Arkadjevitsj log nästan omärkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
