Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall man annars kunna förklara, att du för ett par månader sedan
helt plötsligt försvann från Moskva? Schtscherbatzkis frågade mig
oupphörligt efter dig, som om jag måste veta besked. Och jag vet
dock endast en sak, nämligen att du alltid gör just det, som eljest
ingen gör.”
”Ja”, svarade Ljevin långsamt. ”Du har rätt; jag är en vilde.
Men detta visade sig inte däri att jag gav mig i väg, utan däri att
jag nu kommit tillbaka. Jag har nu kommit tillbaka..
”0, en sådan lycklig människa du är!” avbröt Stepan
Arkadje-vitsj honom och blickade honom rätt i ögonen.
”Hur så?”
”Av det brända märke vet jag,
Om av ädel ras en fåle,
Och i ynglings öga ser jag,
Om i hjärtat Amor sänt sin pil!”
deklamerade Stepan Arkadjevitsj. ”Du har ännu allting framför
dig.”
”Har du kanske allting bakom dig?”
”Nej, om också inte precis det. Men du har ännu framtiden
för dig, jag däremot har endast det närvarande, och det är endast
sisådär, halvt sött, halvt surt.”
”Hur så?”
”En förarglig historia. Men jag ville ju inte tala om mig
och skulle i alla fall inte kunna klargöra alltsammans för dig”,
svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Varför har du således kommit till
Moskva? . . Hej, du! Ta bort det här!” ropade han till tartaren.
”Kan du inte gissa det?” svarade Ljevin, utan att vända bort
ögonen, i vilka det lyste innerligt, från Stepan Arkadjevitsj.
”Jag gissar det nog, men kan inte börja tala därom. Redan
därav kan du bedöma, huruvida jag gissar rätt eller ej”, sade Stepan
Arkadjevitsj och såg leende på Ljevin.
”Nå, vad kan du säga mig därom?” frågade Ljevin med
darrande röst. Han kände, att det ryckte i alla hans ansiktsmuskler.
”Hur ser du saken?”
Stepan Arkadjevitsj drack långsamt ur sitt glas chablis, utan att
vända blicken från Ljevin. ”Jag?” svarade han. ”Jag skulle
ingenting hellre önska. Det vore det bästa, som över huvud taget
kunde hända.”
”Men är det ej ett missförstånd från din sida?” frågade Ljevin
och betraktade den andra oroligt. ”Du vet väl, vad vi tala om?
Anser du således det möjligt?”
”Det gör jag visst det. Varför skulle det inte vara möjligt?”
”Nej, menar du verkligen, att det skulle vara möjligt? Nej, säg
mig allt, du tänker därom! Men nu . . . om, om ett avslag väntar
mig! . . . Jag är till och med övertygad därom . . .”
”Varför tror du det?” frågade Stepan Arkadjevitsj, leende över
Ljevins upprördhet.
”Det förefaller mig emellanåt så. Det vore ju förskräckligt,
såväl för henne som för mig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
