Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stert. Och i samma ögonblick kom han att tänka på sin bror
Nikolai och hur illa gjort det var av honom själv att glömma honom.
”Vänta litet”, sade Stepan Arkadjevitsj leende och berörde hans
hand. ”Jag har omtalat för dig, vad jag vet, och jag upprepar:
I denna subtila, ömtåliga angelägenhet äro, såvitt jag kan bedöma
den saken, chanserna på din sida.”
Ljevin, som nu var mycket blek, lutade sig tillbaka i stolen.
”Men jag skulle vilja råda dig till att bringa saken till ett
avgörande så fort som möjligt”, sade Oblonski och fyllde på hans glas.
”Nej tack, jag skulle inte kunna dricka mer”, sade Ljevin och
sköt tillbaka glaset. ”Jag skulle bli berusad . . . Nå, och du, hur
går det således för dig?” frågade han, uppenbarligen av önskan att
byta om samtalsämne.
”Ännu ett ord: I varje fall råder jag dig till att göra slag i saken
så fort som möjligt, men jag vill inte råda dig till att föra den
på tal redan i dag”, sade Stepan Arkadjevitsj. ”Avlägg i morgon
förmiddag ett besök och anhåll på sedvanligt sätt om hennes hand.
Och måtte Gud välsigna dig.”
”Du har ju alltid lovat att komma och jaga hos mig på landet.
Kom på nyåret”, svarade Ljevin. Nu ångrade han av hela sin själ,
att han börjat detta samtal med Stepan Arkadjevitsj. Hans känsla,
en enligt hans åsikt alldeles egenartad känsla, var oskärad av detta
samtal om en rivaliserande officers bemödanden och av Stepan
Arkadjevitsj antaganden och råd. Oblonski smålog. Han förstod
helt och hållet, vad som försiggick i Ljevins själ.
”Jag kommer nog en gång”, svarade han. ”Ja, käraste vän,
kvinnorna, de äro dock den medelpunkt, omkring vilken allting rör sig.
Även jag har det illa ställt, och allt härleder sig från kvinnorna. Säg
mig uppriktigt din mening”, fortsatte han, ”och ge mig ett råd.”
”1 vilken angelägenhet då?”
”Hör på. Låt oss antaga, att du vore gift och älskade din hustru
men fattat lidelse för en annan kvinna . . .”
”Ursäkta mig, men jag kan inte alls förstå, hur någon . . . lika
lite som jag kan förstå, vad som nu, när jag ätit mig mätt, skulle
kunna föranleda mig att när jag går förbi en bagarbod, stjäla en
kringla . . .”
Stepan Arkadjevitsjs ögon glänste klarare än någonsin. ”Varför
inte? En kringla doftar mången gång så gott, att man icke kan
motstå den.
”Himmelskt är, när jag betvingar
Mina syndiga begär.
Men om jag mig ej därtill svingar,
Nöjet för mig ljuvt dock är.”
Vid dessa ord smålog Stepan Arkadjevitsj fint och illmarigt. Icke
heller Ljevin förmådde återhålla ett leende.
”Ja, men utan skämt”, fortsatte Oblonski. ”Förstår du, en flicka,
en god, mild, älskande varelse, har offrat allt för en man och står
nu ensam och arm. Skall då nu, när det redan skett, skall då
mannen lämna henne i sticket? Han måste naturligtvis skiljas från hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
