Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ångest hade hon icke måst utstå redan förrän de två äldsta
döttrarna, Darja och Natalja, hade gift sig, hur många oroliga tankar hade
icke kretsat om varandra i hennes huvud, hur mycket pengar hade
det icke kostat, hur många meningsskiljaktigheter hade hon icke
haft med sin man! Och nu, då den yngsta trädde ut i sällskapslivet,
upprepades dessa farhågor, dessa tvivel, och stridigheterna med
mannen blevo betydligt mycket skarpare än för de äldre döttrarnas
skull. Den gamle fursten var, liksom alla fäder, pinsamt rädd om
sina döttrars goda namn och rykte; han var svartsjukt rädd om
sina döttrar, i all synnerhet om Katja, som var hans älskling, och
ställde jämt och ständigt till otrevliga scener med furstinnan,
därför att hon utsatte dottern för prat. Furstinnan hade vant sig vid
det redan då de rört sig om de äldsta döttrarna, men nu insåg hon,
att det fanns ännu mera anledning därtill. Hon såg, att det på
senaste tiden inträtt många förändringar i fråga om sällskapslivets
bruk och sedvänjor och att en mors plikter blivit ännu svårare att
uppfylla. Hon såg, att Katjas jämnåriga bildade allehanda
klubbar och föreningar, besökte alla möjliga föreläsningar, umgingos
med männen under friare former, åkte utan sällskap genom staden,
till största delen avskaffat nigningarna och, vad som var
huvudsaken, alla voro fullt och fast övertygade om att valet av make var
en angelägenhet för dem själva, icke för föräldrarna. ”Nu för tiden
går det vid ett äktenskaps ingående icke längre till så som förr”,
tänkte och sade alla dessa unga flickor och till och med alla äldre
människor. Men hur man nu för tiden skulle bära sig åt med att
få döttrarna bortgifta, det kunde furstinnan icke få veta av någon.
Den franska seden, enligt vilken föräldrarna avgjorde barnens
öde, hade aldrig fått fast fot i Ryssland och förkastades så gott
som allmänt. Den engelska seden att låta flickorna få sin
fullständiga frihet hade heller icke accepterats och föreföll den ryska
so-cieteten omöjlig. Och det ryska bruket med giftermålsförmedlare
ansågs osmakligt, och alla gjorde sig lustiga över det, till och med
furstinnan själv. Men hur döttrarna och föräldrarna skulle
förhålla sig i denna viktiga angelägenhet, det visste ingen människa.
Alla med vilka furstinnan talade därom, sade endast: ”Men jag
ber er, i vår tid är det verkligen bäst att uppge detta föråldrade
bruk. Ungdomarna skola ju gifta sig och inte föräldrarna, alltså
måste man även låta ungdomarna sköta den saken, som de själva
vilja.” Men de, som inte själva hade några barn, kunde med
lätthet tala så. Furstinnan däremot måste säga sig, att vid en
möjlighet till fritt närmande hennes dotter även kunde förälska sig i en
man, som inte alls hade för avsikt att gifta sig med henne, eller
också i en sådan som inte alls passade till man åt henne. Och även om
man med aldrig så starka skäl sökte bevisa för furstinnan, att i vår
tid ungdomarna själva måste gestalta sitt öde, så förmådde hon
icke tro det mer än vad hon hade kunnat tro, att en gång i
framtiden laddade pistoler skulle vara de bästa leksakerna för fem års
barn. Och till följd därav oroade furstinnan sig så mycket mer för
Katjas skull, än vad hon hade gjort för sina äldre döttrar.
Nu fruktade hon, att Vronski kanske skulle inskränka sig till
4. — Anna Karenina. 4Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
