Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Fjortonde kapitlet - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vronski såg med sin fasta blick förvånad på fursten. Så vände
han sig med ett nästan omärkligt leende till grevinnan Northstone
och började tala om den stora bal, som skulle äga rum nästa vecka.
”Jag hoppas, att även ni är där?” vände han sig till Katja.
Så fort fursten vänt sig bort från honom, avlägsnade Ljevin sig
oförmärkt, och det sista intryck, han tog med sig från sällskapet,
var Katjas leende, lyckliga uppsyn, då hon besvarade Vronskis
fråga om balen.
Femtonde kapitlet.
Då sällskapet brutit upp, omtalade Katja för sin mor sitt
samtal med Ljevin, och trots allt medlidande, hon kände med honom,
beredde henne dock tanken på ”det första frieriet” glädje. Hon
hyste icke minsta tvivel om att hon handlat just så, som hon bort.
Men när hon gått till sängs, kunde hon icke somna på länge. Ett
visst intryck ville icke på några villkor lämna henne. Det var
Lje-vins ansikte med de rynkade ögonbrynen och de dystra sorgsna och
samtidigt goda ögonen, då han stått och hört på fadern och sett
på henne och Vronski. Och det gjorde henne så ont om honom,
att hon fick tårar i ögonen. Men ögonblicket efteråt erinrade hon
sig den, för vars skull hon avvisat honom. Hon såg livligt
framför sig detta manliga ansikte, detta förnäma lugn, denna
hjärtegodhet, som lyste fram i hans uppträdande mot alla. Hon tänkte
på hur den, som hon älskade, besvarade hennes kärlek, hon blev
åter lätt om hjärtat, och med ett sällt leende tryckte hon ned
huvudet mot kuddarna. ”Det gör mig ont om honom, men vad
kunde jag göra? Jag har ingen skuld”, sade hon sig själv. Men en
inre röst sade något annat. Ångrade hon, att hon dragit sig till
Ljevin eller att hon avvisat honom? Det visste hon själv icke. Men
hennes lycka var grumlad av tvivel. ”Herre, förbarma dig,
förbarma dig!” bad hon för sig själv, då hon somnade.
Samtidigt utspelades i furstens arbetsrum en av dessa scener, som
så ofta upprepats mellan föräldrarna för älsklingsdotterns skull.
”Vad jag menar med det? Det skall jag säga!” utbrast fursten,
fäktande med armarna. ”Att ni icke äger någon stolthet, någon
värdighet, att ni blamerar vår dotter och gör henne olycklig genom
detta ovärdiga, dumma äktenskapsstiftande!”
”Men jag ber dig — vad har jag gjort?” utropade furstinnan, som
var nära att brista i gråt. Lycklig och belåten efter sitt samtal
med dottern hade hon kommit in till fursten för att önska honom
godnatt. Om Ljevins frieri och Katjas avböjande svar hade hon
visserligen icke ämnat säga något till sin man, men hon hade dock
velat ge honom en antydan om att hon betraktade angelägenheten
med Vronski såsom alldeles säker och att den skulle bli avgjord,
så fort hans mor anlänt. Vid dessa ord hade fursten rusat upp och
börjat fara ut i vredesmod mot henne.
”Vad ni gjort? Det är alldeles uppenbart. För det första ha ni
lockat till er en friare, och hela Moskva kommer att prata därom
och det med rätta. När ni ställer till aftonbjudningar, borde ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
