Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Sjuttonde kapitlet - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arkadjevitsj med ett mångtydigt leende; han hade alldeles glömt
den uppriktiga medkänsla, som han föregående dag känt för sin vän,
och erfor nu något liknande, men för Vronski. ”Ja, han hade ett
skäl till att känna sig särskilt lycklig eller särskilt olycklig.”
Vronski stannade och frågade rent ut: ”Vilket skäl menar du?
Har han kanske gjort din svägerska ett giftermålsanbud?”
”Mycket möjligt”, svarade Stepan Arkadjevitsj. ”Jag fick i går
det intrycket, att han förehade något i den vägen. Och om han gick
tidigt och var vid dåligt humör, så var det nog så. Han har redan
länge varit förälskad i henne, och det gör mig ont om honom.”
”Ser man på! . . . Jag tror för övrigt, att hon kan göra sig
räkning på ett bättre parti”, sade Vronski, antog en självmedveten
hållning och gick vidare på perrongen. ”För övrigt känner jag
honom alltför litet”, tillade han. ”Ja, det är nog en otrevlig
belägenhet, därför föredra också de flesta umgänget med kokotter. Ett
misslyckande hos en sådan bevisar endast, att man inte har
tillräckligt med pengar; men härvidlag lägger man sitt personliga
värde i vågskålen. Men där kommer ju tåget.”
Och på avstånd hördes verkligen lokomotivsignaler. Några
sekunder senare darrade perrongen, och utstötande sin ånga
rullade lokomotivet fram. Efter tendern, allt långsammare och
försättande perrongen i allt starkare darrning, gled vagnen med bagaget
och en gnällande hund förbi; till sist följde personvagnarna och
stannade med en sista darrning. Tågföraren, en vacker, manlig
uppenbarelse, hade ännu under gången låtit sin signalpipa tona och
hoppade nu av. Omedelbart efter honom stego några enstaka otåliga
passagerare av, en gardesofficer med mycket stram hållning, en
förnöjt leende, rörlig ung köpman med en handväska, en bonde med en
ryggsäck fastspänd vid axlarna.
Vronski, som stod bredvid Oblonski, betraktade vagnarna och
de avstigande och hade alldeles glömt sin mor. Vad han just fått
veta om Katja, gjorde honom upprörd och glad. Ofrivilligt
vidgades hans bröst och hans ögon strålade. Han kände sig som segrare.
”Grevinnan Vronskaja befinner sig i kupén där borta”, sade den
hurtiga tågföraren, som trädde fram till Vronski. Tågförarens ord
ryckte upp honom ur hans tankar och kommo honom att tänka på
modern och det förestående återseendet. I grund och botten hyste
han ingen särskild högaktning för sin mor och, utan att han
egentligen kunde förklara anledningen därtill, icke heller någon kärlek.
Till följd av tänkesätten inom de kretsar, där han rörde sig, och
till följd av sin uppfostran kunde han emellertid icke föreställa sig
något annat förhållande till modern än det av obetingad lydnad och
den största respekt, och han vinnläde sig så mycket mera om att
visa denna sin lydnad och respekt, ju mindre han i sitt hjärta
högaktade och älskade modern.
Adertonde kapitlet.
Vronski följde tågföraren fram till vagongen och stannade vid
kupédörren för att släppa fram en avstigande dam. Med världs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
