Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
er, ty er kära mor och jag ha på hela resan talat nästan endast om er.”
Vid dessa ord lät hon egentligen sin hittills återhållna livlighet få
utlopp i ett leende. ”Men min bror ser jag ändå inte.”
”Ropa på honom, Alexei”, sade gamla grevinnan. Vronski trädde
ut på perrongen och ropade: ”Oblonski! Hitåt!”
Men fru Karenina väntade inte, tills brodern kom fram, utan
steg med fasta, lätta steg ut ur vagongen, så fort hon fick se
honom. Och så fort brodern trädde fram till henne, lade hon med
en rörelse, vars älsklighet överraskade Vronski, vänstra armen om
broderns hals, drog honom till sig och kysste honom hjärtligt.
Vronski såg oavvänt på henne och smålog, utan att veta riktigt vad
han smålog åt. Men så erinrade han sig, att hans mor väntade
på honom, och steg åter in i vagongen.
”Inte sant, en förtjusande kvinna?” sade grevinnan. ”Hennes
man förde henne till mig i den här kupén, och jag har haft riktigt
nöje av henne. Under hela resan ha vi pratat med varandra. Nå,
och du, som man hör . . . vous filez parfait amour. Tant mieux,
mon cher, tant mieux.”
”Jag vet inte, vad ni syftar på, maman”, svarade sonen kort.
”Men om ni inte har något däremot, maman, så gå vi nu.”
Fru Karenina kom tillbaka in i vagongen för att taga avsked av
grevinnan.
”Farväl, grevinna, nu har ni funnit er son och jag min bror”,
sade hon glatt, ”och mitt förråd av historier var också alldeles slut,
så jag hade inte haft några fler att berätta.”
”Åh, det hade inte gjort någonting”, svarade grevinnan och
fattade hennes hand. ”Med er skulle jag kunna företaga en resa
jorden runt, och ni skulle ändå inte tråka ut mig. Ni är en av
dessa älskvärda kvinnor, med vilka det är trevligt att prata ibland
och ibland sitta tyst. Och över er son skall ni inte oroa er;
alltid kan man ju inte stanna hos ett barn, det är ju inte möjligt.”
Fru Karenina stod där utan att röra sig, med mycket rak hållning;
hennes ögon logo. ”Anna Arkadjevna”, förklarade grevinnan för
sin son, ”har en liten gosse på, tror jag, åtta år. Hon har ännu
aldrig varit skild från honom och är nu orolig, därför att hon
lämnat honom.”
”Ja, grevinnan och jag ha hela tiden talat om våra söner, hon
om sin och jag om min”, sade fru Karenina, och åter upplystes
hennes ansikte av ett leende, ett vänligt leende, som gällde Vronski.
”Det har med största sannolikhet tråkat ut er mycket”, svarade
han, i det han genast uppfångade i flykten den koketteriets boll,
som hon kastade till honom. Men hon hade uppenbarligen ingen
lust att fortsätta samtalet i denna ton, utan vände sig åter till
gamla grevinnan: ”Jag tackar er mycket. Resan har gått så fort
för mig, att jag knappast märkt den. På återseende, grevinna.”
”Farväl, min kära vän”, svarade grevinnan. ”Låt mig kyssa ert
kära lilla ansikte. I min egenskap av gammal kvinna säger jag er
enkelt och rakt på sak, att jag fått er mycket kär.”
Hur vanligt detta talesätt än var, så ansåg fru Karenina det
tydligen uppriktigt menat och gladde sig hjärtligt däråt. Hon rodnade,
S. — Anna Karenina. 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
