Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet du, det allra värsta är, att jag för barnens skull inte kan lämna
honom, jag är bunden. Men jag kan inte heller leva längre
tillsammans med honom — det är mig en pina att se honom.”
”Darja, kära, goda Darja, han har ju redan sagt mig det, men jag
skulle också vilja höra det av dig, så var snäll och berätta allt för
mig!”
Darja såg frågande på henne. Uppriktigt deltagande och hjärtlig
kärlek avspeglade sig tydligt på Annas ansikte.
”Gott!” sade hon plötsligt. ”Men jag måste börja från början.
Du vet ju, hur jag blev gift. På det sätt, moman uppfostrat mig,
var jag icke blott oskyldig, utan rent av dum. Jag visste ingenting.
Jag vet, att det sägs, att männen berätta om sitt föregående liv för
sina hustrur, men Stiva” — hon rättade sig — ”Stepan
Arkadje-vitsj talade inte om någonting för mig. Du tror det nog inte, men
ända in i det allra sista inbillade jag mig vara den enda kvinna,
som han trätt nära. På så sätt levde jag i åtta år. Förstå mig
rätt: jag misstänkte ingen otrohet, ja, jag ansåg något sådant
alldeles omöjligt. Och föreställ dig, hur man känner sig till mods, när
man levat i en dylik föreställning och sedan helt plötsligt måste
höra förfärliga saker . . . när man fullt och fast tror sig vara en
lycklig kvinna och så på en gång . . Darja försökte återhålla en
snyftning . . . ”när man helt plötsligt får läsa ett brev ... ett
brev från honom till hans älskarinna, vår förra guvernant. Nej,
det är alltför fruktansvärt!” Hon tog hastigt upp sin näsduk och
begravde ansiktet i den. ”Jag skulle kunna förstå det, om han låtit
sig ryckas med av ögonblickets ingivelse”, fortsatte hon efter en
kort tystnad, ”men att med berått mod bedraga mig . . . och med
vem! . . . Att han kunde förmå sig till att förbliva min man och
samtidigt ha ett förhållande med henne ... det är ohyggligt! Du
kan icke fatta det . . .”
”Jo, jag fattar det! Jag förstår det, kära Darja”, svarade Anna
och tryckte hennes hand.
”Och tror du kanske, att han har någon förståelse för det
fruktansvärda i min belägenhet?” fortsatte Darja. ”Inte den allra
minsta! Han är lycklig och nöjd.”
”Nej då!” utbrast Anna. ”Han befinner sig i ett beklagansvärt
tillstånd, är alldeles förkrossad av ånger . .
”Är han över huvud taget i stånd till att känna ånger?” avbröt
Darja svägerskan och betraktade henne uppmärksamt.
”Ja, jag känner honom. Jag kunde icke se honom, utan att
känna det djupaste medlidande. Vi känna ju honom båda två.
Han är godmodig, men han har även sin stolthet, och nu känner han
sig djupt förödmjukad. Men vad som gjort det djupaste intrycket
på mig (här hade Anna med riktig instinkt känt, vilket argument
som skulle göra mest intryck på Darja) är det två saker, som pina
honom: för det första att han måste blygas inför barnen och så
det att han dock älskar dig... ja, ja, han älskar dig över allt
annat i världen”, tillade hon hastigt, då hon såg, att Darja ville
svara något, ”men det oaktat har han tillfogat dig ett sådant slag.
’Nej, nej, hon kommer inte att förlåta mig’, säger han gång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
