Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom ut från sitt rum. Han vände sig med denna fråga till sin fru.
Av hans ton förstodo både Katja och Anna med ens, att en
försoning kommit till stånd.
”Jag skulle vilja inkvartera Anna här nere, men då måste andra
gardiner sättas upp. Det kan ingen göra ordentligt, utan det måste
jag själv göra”, svarade Darja, vänd till honom.
”Jag undrar just om de verkligen äro riktigt försonade?” tänkte
Anna, då hon hörde Darjas kalla, lugna ton.
”Ack, gör dig inte alltid så mycket besvär, Darja”, sade hennes
man. ”Om du vill, så kan ju jag ställa i ordning alltsammans.”
”Ja, de äro bestämt försonade”, tänkte Anna.
”Jag känner till hur det blir, när du skall ställa allt i ordning”,
svarade Darja. ”Du ger din Matvei några alldeles omöjliga
anvisningar, så går du din väg, och han gör bara dumheter.” Medan
Darja sade detta, drog hon ned mungiporna i sitt vanliga, ironiska
leende.
”Försoning, fullständig, fullständig försoning”, tänkte Anna.
”Gud vare tackad och lovad!” Och i sin glädje över att det lyckats
henne att åvägabringa detta, gick hon fram till Darja och kysste
henne.
”Så förhåller det sig inte alls. Varför föraktar du mig och Matvei
så?” frågade Stepan Arkadjevitsj med ett knappast märkbart
leende sin fru.
Hela kvällen hade allt, som Darja sade till sin man, en svagt
ironisk anstrykning, såsom det även alltid förr varit fallet, och
Stepan Arkadjevitsj var glad och belåten, ehuru endast så mycket,
att han därvid markerade, att han trots den erhållna förlåtelsen
ingalunda glömt sin skuld.
Klockan halv tio avbröts detta synnerligen muntra och trevliga
familjesamtal vid tebordet av en till synes ganska oviktig
tilldragelse, men denna oviktiga tilldragelse föreföll av egendomliga skäl
dem alla såsom något mycket anmärkningsvärt. Man talade om
en gemensam bekant i Petersburg. Då reste Anna sig hastigt upp.
”Jag har ett porträtt av henne i mitt album”, sade hon. ”Och
samtidigt kan jag även visa er min lilla Sergei”, tillade hon med
ett stolt modersleende.
Efter klockan nio, då hon vanligtvis sade godnatt till sin lilla
gosse och mången gång även innan hon åkte till en bal själv lade
honom till sängs, kände hon sig i dag sorgset stämd, därför att hon
var så långt borta från honom, och vad de än talade om, så
återvände hennes tankar alltjämt till hennes lilla Sergei. Éfon ville
gärna betrakta hans porträtt och tala om honom. Till följd därav
begagnade hon sig av den första förevändning, som erbjöd sig,
reste sig upp och gick med sin lätta, fasta gång ut ur rummet
för att hämta albumet. Trappan, som ledde upp till hennes rum,
utmynnade i förstugan till den stora, uppvärmda huvudtrappan. I
samma ögonblick, som hon trädde ut ur rummet, ringde det där
nere.
”Vem kan det vara?” sade Darja.
”Det är ännu för tidigt för att det skulle kunna vara någon som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
