Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugufemte kapitlet - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Varför? Varför?”
Konstantin kunde dock icke gärna säga, att han gjorde det,
därför att Nikolai var olycklig och i behov av en vän. Men
Nikolai betvivlade icke, att han velat säga just det, och sträckte med
mörk min åter ut handen efter brännvinsbuteljen.
”Låt det nu vara nog, Nikolai Dmitrijevitsj!” bad Marja
Niko-lajevna och sträckte fram sin runda, bara arm efter buteljen.
”Låt bli det där! Var inte så djärv, annars får du smörj”,
skrek han.
På Marja Nikolajevnas ansikte framträdde ett milt, vänligt
leende, som Nikolai icke kunde motstå. Även han log, och hon tog
bort brännvinet.
”Tror du kanske, att hon är dum?” sade Nikolai. ”Hon förstår
allt det där bättre än vi alla. Inte sant, hon har något gott och
rart hos sig?”
”Har ni aldrig förr varit i Moskva?” frågade Konstantin henne
för att säga något.
”Men kalla henne inte ’ni’. Det är endast pinsamt för henne.
Ingen har någonsin kallat henne ’ni’, förutom fredsdomaren, då
hon var ställd inför rätta, därför att hon hade velat rvmma från
bordellen. Min Gud, sådana vansinniga saker det förekommer
här i världen”, skrek han plötsligt till. ”Dessa nya inrättningar,
dessa fredsdomare, kretsdagen, sådana dumheter allt detta är!”
Och han började berätta om sina sammanstötningar med de nya
institutionerna. Konstantin hörde på; han själv delade Nikolais åsikt
om det vanvettiga i alla dessa statsinstitutioner och hade ofta nog
uttalat denna åsikt, men det oaktat var det honom nu oangenämt
att höra brodern tala därom.
”1 det tillkommande livet skola vi förstå allt detta”, anmärkte
han skämtsamt.
”1 det tillkommande livet? Ack, vet du. det tillkommande livet
kan jag inte uthärda!” sade Nikolai och såg med sina skygga,
förstörda ögon på brodern. ”Det vore ju härligt att slippa ut ur all
denna gemenhet och allt detta trassel, men jag känner fruktan för
döden, iag känner en ohvgglig fruktan för döden.” Han ryste. ”Men
drick då något. Vill du ha champagne? Eller skola vi fara
någonstans? Vi kunna fara till zigenarna! Vet du, jag har blivit
mycket förtjust i zigenarna och i de ryska folksångerna.”
Hans tunga ville icke längre lyda honom riktigt och han gick
oförmedlat över från det ena ämnet till det andra. Med Marjas
hjälp övertalade Konstantin honom att inte fara någonstans och
lyckades till sist få den fullkomligt berusade till sängs.
Konstantin tog av Marja löftet, att hon i nödfall skulle skriva
till honom och övertala Nikolai att komma till honom på landet.
Tjugu sjätte kapitlet.
På morgonen hade Konstantin Ljevin avrest från Moskva, och
fram mot kvällen anlände han hem. På tåget hade han talat med
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
