Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade hon energiskt till sig själv och satte sig upp i fåtöljen.
”Känner jag fruktan för att se denna sak i ansiktet? Vad föreligger
således? Som om det mellan mig och denna unga officer föreläge
och kunde föreligga något annat förhållande än mellan mig och
vilken annan bekant som helst.” Hon smålog ringaktande och grep
åter boken, men nu kunde hon icke alls förstå det, som hon läste.
Hon förde papperskniven över fönsterrutan och höll sedan dess
glatta, kalla yta mot kinden och skrattade nästan högt av glädje,
ehuru det icke fanns någon anledning därtill i den känsla, som
plötsligt kom över henne. Hon hade en känsla av att hennes
nerver spändes allt mer och mer. Hon kände, att hennes ögon
öppnades allt mer och mer, att hennes fingrar och tår rörde sig nervöst,
att någonting i hennes bröst hindrade henne att andas och att allt
syn- och hörbart i detta av och an vaggande, halvmörka rum
gjorde ett ovanligt grellt intryck på henne. Emellanåt kommo
ögonblick, då hon icke visste, om vagnen rullade framåt eller bakåt
eller kanske till och med stod stilla. Var det Annuschka eller en
främling, som satt bredvid henne? ”Vad är det som ligger där på
ryggstödet, är det en päls eller ett djur? Och är jag själv här?
Jag själv eller en annan?” Det var fruktansvärt för henne att
hängiva sig åt denna halva medvetslöshet. Men hon kände sig
alltjämt åter försatt i detta tillstånd och kunde efter sin vilja
överlämna sig åt det eller befria sig från det. Hon reste sig upp för
att samla sig, lade ifrån sig pläden och tog av sig sin varma kappa.
Ett ögonblick var hon vid full besinning och förstod, att den
inträdande magre arbetaren i lång nangkingöverrock, i vilken flera
knappar saknades, var eldare, att han skötte värmeledningen, att
vind och snö trängde in bakom honom genom dörren; men så
förvirrades hennes tankar åter... Denna arbetare med den långa
överkroppen började gnaga på någonting på väggen; den gamla
damen sträckte ut sina ben genom vagongens hela längd och
uppfyllde den som ett svart moln; sedan knarrade och knakade det
ohyggligt, som om någonting ginge i bitar; så bländades hennes
ögon av en röd eld, och sedan försvann allt bakom en vägg. Anna
hade en känsla av att falla djupt ned. En påpälsad, med snö
betäckt mans röst ropade någonting helt nära hennes öra. Hon reste
sig upp och samlade sina tankar; hon förstod att tåget körde in
på en station och att denne man varit konduktören. Hon lät
Annuschka räcka sig kappan och en schal, tog på sig båda
delarna och gick fram till dörren.
”Önskar ni stiga av?” frågade Annuschka.
”Ja, jag skulle vilja ha litet frisk luft. Det är mycket varmt här
inne.”
Så fort hon öppnade dörren htet, stormade snö och vind emot
henne och kämpade med henne om dörren. Det föreföll henne
lustigt. Hon öppnade dörren med våld och trädde ut. Vinden
tycktes endast ha väntat på henne; den ven glatt och ville gripa
och bära bort henne, men hon grep med handen tag i den kalla
järnposten, steg, fasthållande sin klänning, ned på perrongen och
ställde sig i skydd av vagongen. Vinden hade varit mycket stark
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
