Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sömnlösa natten lika kry och uppiggad som efter ett kallt bad.
Han stannade invid sin vagong och väntade, tills hon skulle stiga av.
”Jag vill se henne ännu en gång”, sade han sig med ett ofrivilligt
leende. ”Jag vill se hennes gång, hennes ansikte, munnens
rörelser, när hon kanske talar med någon. Och kanske hon sedan
vänder på huvudet åt mitt håll och småler mot mig.” Men innan han
sett henne, varseblev han hennes man, som stationsinspektoren
vördnadsfullt eskorterade genom folkmassan. ”Javisst, hennes
man!” Nu först kom Vronski till full insikt om att denne äkte
man var en person, som stod i nära förhållande till henne. Han
hade vetat, att hon hade en man, men han hade egentligen inte trott
på dennes tillvaro, utan blev förvissad därom först nu, när han
såg honom komma gående och i all synnerhet när han såg honom
med ägareuppsyn fatta hennes hand.
När han såg denne Alexei Alexandrovitsj med den friska hyn,
den synnerligen självmedvetna hållningen, den runda hatten, den
en smula böjda ryggen, då måste han tro på hans tillvaro och
erfor därvid en känsla av obehag, ungefär som då en människa,
ansatt av törst, kommer fram till en källa och vid denna källa finner
en hund, ett får eller ett svin, som druckit av vattnet och
upprört det. Det sätt, varpå Alexei Alexandrovitsj gick, i det han för
varje steg svängde på bålen och de knubbiga benen, hade för
Vronski något särskilt motbjudande. Han såg endast sin egen
obestridliga rätt att älska henne. Men hon var oförändrad, och
hennes anblick hade samma inverkan som eljest på honom: den
piggade upp honom i fysiskt hänseende och uppfyllde hans själ med
en känsla av lycka. Han befallde sin tyska betjänt, som stigit ur
en andraklasskupé och kom framskyndande till honom, att taga
hand om bagaget och bege sig hem med det; själv gick han fram
till Anna. Han iakttog det första mötet mellan man och hustru,
och med den älskandes skarpblick observerade han många tecken till
att hon icke var fri från en viss förlägenhet gentemot mannen.
”Nej, hon älskar honom ej och kan icke älska honom”, sade han
sig med stor bestämdhet.
Redan medan han bakifrån närmade sig Anna, märkte han till
sin stora glädje, att hon kände hans annalkande och vände på
huvudet men, när hon kände igen honom, åter vände sig till mannen.
”Har ni haft en bra natt?” frågade han, i det han bugade sig
för henne och samtidigt även för hennes man och på så sätt
överlämnade åt den sistnämnde att efter behag känna igen honom eller ej.
”Tack, jag har sovit mycket gott”, svarade hon. Hon såg trött
ut, och av den livlighet, som eljest framträdde i hennes minspel
och gång, syntes nu ingenting. Men för ett ögonblick lyste det till
i hennes ögon av lycka. Hon såg på sin man för att förvissa sig
om huruvida han kände igen Vronski eller ej. Alexei
Alexandrovitsj såg missmodigt på den unge mannen och letade förstrött i sitt
minne efter vem denne väl kunde vara. Vronskis lugn och
säkerhet stötte här, liksom lien mot sten, ihop med Alexei
Alexandro-vitsjs kalla, självmedvetna uppträdande. ”Greve Vronski”, sade
Anna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
