Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillstånd ännu mer. Husläkaren hade ordinerat henne levertran,
sedan järn och slutligen helvetessten. Men som varken det första,
det andra eller det tredje medlet hjälpt och som han rått till en resa
utomlands under våren, så tillkallades ännu en celebritet. Denne
berömde läkare, en ännu icke gammal men mycket vacker man,
fordrade en undersökning av patienten. Energiskt och, som det
tycktes, med ett särskilt nöje, uttalade han såsom sin åsikt, att
jungfrulig blygsel endast var en kvarleva av gamla och barbariska
fördomar, och det tycktes för honom vara den naturligaste sak i
världen, att en ännu icke vidare gammal man undersökte och trevade
på en ung flickas nakna kropp. Han fann det naturligt, därför att
han gjorde det dagligen och därvid, enligt sin åsikt, icke kände eller
tänkte något illa. Till följd därav betraktade han skamkänsla hos
en ung flicka icke blott som en kvarleva av barbarism utan även som
en personlig förolämpning mot honom själv.
Man måste foga sig under honom, ty fastän alla läkare genomgå
samma universitetskurs och studera samma böcker i denna
vetenskap och fastän många påstodo, att denna celebritet var en dålig
läkare, så betraktades det dock av furstinnan och hela hennes
umgängeskrets, av icke närmare angivbara skäl, såsom något alldeles
avgjort, att endast och allenast denne berömde läkare förstod något
och kunde rädda Katja. Efter att ingående ha undersökt och
knackat på den av blygsel alldeles förstörda och liksom bedövade
patienten tvättade den berömde läkaren sig sorgfälligt om händerna och
gick sedan in i salongen och talade med fursten. Fursten såg bister
ut och harkiade sig flera gånger, medan han hörde på läkaren. Som
han besatt stor livserfarenhet, gott förstånd och en utmärkt hälsa,
trodde han icke på den medicinska vetenskapen och var djupt
förbittrad över hela denna komedi, detta så mycket mer som han
kanske var den enda, som till fullo insåg orsaken till Katjas
sjukdom. ”Din humbug”, tänkte han, medan han hörde på hur
läkaren pratade om de sjukdomssymptom, som han påstod sig ha funnit
hos hans dotter. Under tiden återhöll läkaren endast med
svårighet ett uttryck av ringaktning gentemot denne efterblivne gamle
lantjunkare och sänkte sig endast ogärna ned till dennes
fattningsförmågas nivå. Han var på det klara med sig själv, att det
egentligen inte tjänade någonting till att tala med gubben och att modern
var huvudpersonen i detta hus. För henne ämnade han kasta ut sina
pärlor. Då trädde furstinnan jämte husläkaren in i salongen.
Fursten drog sig åt sidan, bemödande sig om att icke visa, hur löjlig
hela denna komedi föreföll honom. Furstinnan var förlägen och
visste inte, vad hon skulle göra. Hön kände sig skuldmedveten
gentemot Katja.
”Nå, doktor, avgör vårt öde”, sade furstinnan. ”Säg mig allt.”
Hon ville tillägga: ”Ges det ännu något hopp?” Men hennes läppar
skälvde, och hon förmådde ej uttala frågan. ”Nå, hur är det,
doktor?”
”Jag skall genast rådgöra med min kollega, furstinna, och sedan
ha den äran att förelägga er min åsikt.”
”Då skola vi väl lämna herrarna ensamma?”
8. — Anna Karenina.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
