Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropade helt plötsligt furstinnan Mjachkaja, som hört dessa ord.
”Fru Karenina är en präktig kvinna. Hennes man tål jag inte, men
henne tycker jag mycket om.”
”Varför tycker ni inte om honom?” frågade gesantfrun. ”Han
är dock en sådan framstående man. Min man säger, att det inte
i hela Europa finns många sådana statsmän som han.”
”Detsamma säger min man till mig, men jag tror det inte”,
svarade furstinnan Mjachkaja. ”Om våra män inte omtalade sina
åsikter för oss, skulle vi se saker och ting och människor, sådana
de äro i verkligheten, och Alexei Alexandrovitsj är enligt min åsikt
helt enkelt dum. Det säger jag endast helt sakta .. . Inte sant?
Så tydligt det på en gång blir! Förr när man begärde av mig, att
jag skulle finna honom klok, försökte jag alltid upptäcka hans
klokhet, och till sist tänkte jag, att jag själv måtte vara dum, eftersom
jag inte kunde upptäcka hans klokhet. Men när jag så sade mig
själv: ’Han är dum!’ fastän endast helt sakta, då blev plötsligt
allting klart för mig. Har jag inte rätt?”
”Vad ni är elak i dag!”
”Inte alls! Det återstår mig ingen annan utväg: endera av oss
två måste vara dum. Nå, och ni måtte väl medge, att man inte kan
kalla mig för dum.”
”Ingen är belåten med sin förmögenhet, och var och en är
belåten med sitt förstånd”, citerade diplomaten en fransk vers.
”Ser ni, ser ni, alldeles riktigt!” vände furstinnan Mjachkaja
sig till honom. ”Men vad som är huvudsaken: jag låter ingen säga
något ont om Anna. Kan hon rå för att alla människor förälska
sig i henne och följa efter henne som skuggor?”
”Men jag hyser ju inte ens en tanke på att döma henne”,
försökte Annas väninna rättfärdiga sig.
”Om ingen någonsin följer efter oss som en skugga, så bevisar
det inte, att vi ha rättighet att bryta staven över andra.”
Sedan furstinnan Mjachkaja sålunda avstraffat Annas väninna,
reste hon sig upp och gick jämte gesantfrun fram till bordet, där
man samtalade om kungen av Preussen.
”Vem har ni nu förtalat?”
”Karenins. Furstinnan har tecknat en karaktärsbild av Alexei
Alexandrovitsj”, svarade gesantfrun och slog sig leende ned vid
bordet.
”Synd, att vi inte fingo höra det”, sade värdinnan med en blick
mot ingången. ”Ah, där är ni ju äntligen!” ropade hon leende till
den inträdande Vronski.
Vronski var icke blott bekant med alla, som han nu träffade
här, utan umgicks så gott som dagligen med dem, och till följd
därav trädde han nu in i rummet med den lugna hållningen hos
den, som kommer in till människor, som han lämnat först för ett
ögonblick sedan.
”Varifrån jag kommer?” svarade han på gesantfruns fråga. ”Det
finns ingen hjälp, utan jag måste erkänna, att jag kommer från
Franska teatern. Jag har nog varit där hundra gånger men varje
gång med samma nöje. Det är en sannskyldig njutning. Jag vet,
9. — Anna Karenina. 129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
